Introduktion

Makt/Balans är en essäserie i femtiotvå delar skriven av Linus Ragnhage.

Den första person som använde ordet essä angående litteratur var Michel de Montaigne vilket i hans mening betydde: ett experiment.

Makt/Balans är således en experimentell serie och ett försök att balansera ett nutida filosofiskt tänkande med en äldre typ av retorik. Det dras här ingen gräns mellan vetenskap, moral och konst – essäerna är generella texter som inkluderar både en rigorös logik och ett rikligt bildspråk.

Retoriken är viktig och den stegvisa utvecklingen av huvudargumenten innebär att vissa positionstaganden som först framstår otvetydiga senare kommer visa sig att vara ironiska. Efter att samtliga femtiotvå essäer publicerats förväntas dock budskapet vara tydligt och lättförståeligt för en kritisk läsare.

Makt/Balans är ett första steg mot en generell livsfilosofi. Tanken är att dessa experimentella texter ska avslöja brister och ge upphov till nya idéer. Men om allt går väl planeras en mer teoretisk och utförlig (samt mindre retorisk och ironisk) version som ska riktas mot professionella tänkare och därför tillåter fler facktermer och högre förkunskapskrav.

[Varning: texten nedanför kan innehålla filosofiska termer. Fortsätt läs på eget bevåg.]

* * *

Den läsare som kan sin filosofi kommer att höra tydliga ekon av Friedrich Nietzsche i texterna. Det vore inte felaktigt att påstå att Makt/Balans är ett nutida försök att skapa en sammanhängande livsåskådning med Nietzsches insikter som grund. Men Nietzsche dog för mer än hundra år sedan nu och skulle – som den vetenskapsälskare han var – ha uppdaterat sina teorier i ljuset av de många nya upptäckter vi gjort sedan dess.

Makt/Balans är därför mer pragmatisk i sin sanningsteori, mer indeterministisk när det kommer till tal om fri vilja, beskrivs antagligen bäst som en praktisk neutral monism när det gäller ontologi, men dock fortfarande elitistisk i sin samhällsanalys. Tydliga influenser kan spåras till William James och 1900-talets tidiga pragmatiker (förutom när det gäller vissa moraliska tolkningar), men också till Martin Heidegger och de europeiska fenomenalister vars fokus på upplevelsen och praktiska handlingar ofta speglade empirismens framfart i den anglo-saxiska världen, men som tog en mer antagonistisk stans till vetenskapen och makteliten än pragmatikerna.

Av nutida filosofer ligger nog Peter Sloterdijk närmast att uttrycka en samstämmig tankegång, men även inom integralteori finns tänkare som bakom ett överdrivet amerikanskt transcendalistspråk faktiskt har samlat många av de ingredienser som format Makt/Balans.

Denna introduktion kommer att utökas allteftersom essäserien utvecklas, men tills dess vill jag – för retorikens skull – inte avslöja för mycket.