Grundsatser

Inget är mer intimt än förhållandet till ens fiende.

Det finns ingen jag behöver mer än den som en dag kommer att förstöra mig, för det är i mötet med denna motståndskraft som min vilja vaknar och livet får ett syfte. Överallt idag misslyckas man med att urskilja denna otäcka men livsbringande kraft från dess motsats, en till synes vänlig kraft som kärleksfullt frambringar en levande död. Om det är något jag vill förmedla här, så är det skillnaden på dessa två krafter, men även deras gemensamma ursprung och deras oundvikliga samverkan.

Det är så lätt att se någon som stör en, någon som försvårar allt, någon som man inte står ut med och säga att ”den där personen vore jag bättre utan”; mycket svårare är att se hur ens mest älskade ägodel, ens bästa vän, ens ömmaste dröm, ens friskaste vana, faktiskt är det man behöver befria sig från. Inom mig finns en lust att riva sönder allt det som jag förnuftigt har byggt upp och det är samtidigt just den kraften som ger mig styrkan att bygga vidare. Att bemöta denna motsättning och leva utan att dölja den, är vad jag här kommer att kalla frihetens praktik. Det är svårare än vad man tror, eftersom alla försök till förståelse eller kontroll av denna konflikt tenderar att leda till att den täcks över av något harmoniskt.

I dessa texter vill jag vara en verklig motståndare, någon som är obönhörligt jobbig, påträngande och omöjlig att komma undan. Jag vill motarbeta alla dina försök att förtränga det underliggande dramat genom olika begränsningar av dess otäcka-glädjande, frånstötande-inbjudande natur. Jag vill att du ska känna en viss avsky när du läser dessa ord och ändå samtidigt en lockelse, en ofrivillig glädje, rentav ett behov av att komma tillbaka och utsättas för mer av mitt gnisslande skrivande.

Det som är sant för människan är också sant för mänskligheten. Även i gemenskapen finns ett sätt att utöva frihet och lära sig var ofrihetens faror vilar. I detta kan vi inte förhålla oss till samtiden som en fiende. Vi kan inte ställa oss mot den eftersom den är allt vi har att utgå från och allt direkt motstånd är endast ett sätt att stärka den genom att spela med i en etablerad dynamik. Men att blint följa med den och sjunga dess lov är inte heller möjligt för någon som har öppnat ögonen och behöver tala frimodigt för att känna igen sig själv som en fri varelse. För att röra oss fritt i nuets värld är det nödvändigt för oss att återvända till ett förträngt förflutet och lära oss om helt andra sätt att leva och tänka som avslöjar hur absurd och inskränkt samtiden är. Detta kan fria oss till att verka i en position som varken är helt för eller rakt emot utan som verkar i en öppen riktning. Genom en avig uppfattning av tiden, historien och människan förbereder vi oss för den händelse där en omöjlig framtid plötsligt blir möjlig.