(Sida 1-4 av romanen Bröderna Gudstunga)
Man kan med all rätt påstå att jag var en försiktig, rentav feg människa, av ödet bestämd att leva ett enkelt liv där jag läste forna tiders storverk, författade mina historiska studier och njöt av en någorlunda anständig livskvalitet; eller detta var i alla fall sanningsenligt tills jag genomgick en oerhört omvälvande upplevelse – vilken du snart kommer att få läsa om – som slet mig iväg från mina vänner och mitt arbete och kastade mig in i en spegelvärld där hela min verklighetsförståelse splittrades och mitt dittills lättbegripliga liv fick ett plötsligt slut.
Ett helt år har nu passerat sedan den första natten då mina eftermiddagsmeditationer förvandlades till en levande dröm. Jag har nu fått tid att begrunda vad som faktiskt hände under de fyra månader då jag drog mig tillbaka från mitt vardagsliv och fick beskåda ett spektakel som var långt bortom gemene mans förstånd. Min avsikt med denna Prolog är att ge dig, käre läsare, en inledande kännedom om det som här ska avslöjas – den sortens förberedelse jag skulle ha behövt, men aldrig fick.
Mitt livs arbete har bestått av att utforska och förtydliga en period i vårt förflutna som ofta kallas ”de stora upptäckternas tidsålder” och som ägde rum ungefär mellan år 900 och 1100 e.T. Läsaren av denna text är självklart – om han nu inte genom någon mirakulös funktion skulle läsa detta från en annan värld – bekant med den viktiga roll som Eigon och Iken Gudstunga spelade i denna tid. För oss som vuxit upp i Evigmark, eller egentligen varsomhelst på Ethokhôra, har de alltid framhållits som de största av hjältar och deras tragiska öde har blivit legendariskt. Jag valde faktiskt min karriär som historiker just för att få läsa om dem och deras samtida dagarna i ända.
Jag berättar detta för dig eftersom du måste förstå att väldigt få – om någon – har tillnärmelsevis en så omfattande kunskap om Bröderna Gudstunga och deras värld som jag. Om en ung forskare har ett nytt historiskt perspektiv på brödernas livsöden är det mig de går till för att få sin teori bekräftad eller förkastad. Vid sextiofyra års ålder trodde jag därför att jag skulle tillåtas leva mina sista dagar som en respekterad historiker – det vill säga ända tills de omtumlande händelserna för ett år sedan.
Jag var på ett strålande humör, just hemkommen från te med mina kollegor, och gick till mitt skrivbord för att anteckna en slug mening jag komponerat under min eftermiddagspromenad. Men just som jag satte mig på stolen och tog upp min penna blev rummet dunkelt och jag överfölls av ett vidunderligt sinnestillstånd. Det är ingen mening med att beskriva det här i Prologen då resten av denna volym kommer att behandla just det, men jag vill att du som utomstående betraktare ska förstå att jag föll i en slags trans – orsakad av gud vet vad – och att upplevelsen påverkade mig så kraftigt att jag inte gick till arbetet på fyra månader och sade upp allt umgänge med mina vänner.
Mina studier har lärt mig att alltid vara skeptisk, att ingen upplevelse är vad den verkar, att allt måste tolkas för att begripas ordentligt. Därför har jag, sedan jag återvände till universitetet och efter att ha bett mina vänner om förlåtelse, i åtta månader tillbringat eftermiddagarna med att läsa igenom de nästan tvåtusen sidor som jag skrev i mitt frenetiska transtillstånd och har även påbörjat den mödosamma uppgiften att analysera och tolka innehållet så att ordning kan skipas ur kaoset.
Även om många i vår nation tillbringar mycken tid i diverse transtillstånd och extatiska utflykter tror jag fortfarande att jag skulle få ett väldigt dåligt rykte bland kollegorna om mina upplevelser skulle bli allmänt kända. När jag färdigställt denna första volym – i vad jag tror ska bli en längre serie – har jag därför ingen avsikt att skicka den till en förläggare. Om du läser dessa ord är jag sannolikt redan död och kremerad, min varelse lika bortglömd som en urtida näktergals lockrop. Det är så jag vill ha det.
Varje gång synerna kom hörde jag en röst viska ordet ”Apangelia”. Jag kände inte igen det och trots efterforskningar hos erfarna lingvister har dess mening inte avslöjats. Jag skall därför taga det som mitt namn och kungöra att författaren till denna text inte var en gammal dammig historiker från Evigmark. Nej. Författaren var Apangelia, en nattens okända varelse.
* * *
Jag ska inte uppehålla dig länge till, käre läsare, men för att inte orsaka förvirring måste vi se att det finns två lager i detta verk. Det första lagret är en i stort sett orörd – om än lite förkortad – återgivning av texten jag skrev i mitt transtillstånd. Allt material skrevs i nutidsform och jag har valt att behålla det så. Det andra lagret består av de tolkningar som jag samlat på mig under de senaste åtta månaderna och de är främst menade som en vän att luta dig mot när något verkar oklart.
Verket liknar mer en berättelse än en historisk studie eftersom det var så synerna kom till mig. Såvitt jag kan bedöma brukas i texten flera vanliga berättarknep som författare över hela Ethokhôra använder, men det finns några perspektiv och metoder som jag, med min begränsade kunskap, anser vara högst originella – även om jag inte påstår mig ha uppfunnit dem.
Detta, skulle jag tro, är allt du behöver veta. Jag önskar dig lycka till och ber att du inte dömer mig eller ser min berättelse som ett tecken på galenskap – i alla fall inte förrän du läst till sista raden.
Och med det sagt vill jag presentera för dig den egendomliga berättelsen om Bröderna Gudstunga…
Apangelia, 1374 e.T, 12m, 12d
(Fortsätt läsa genom att köpa boken i Mythopoeia Webbutik. Priset är endast 50 kr och ger dig tillgång till pdf, epub och mobi-format.)