(8) Vördnad: vägen tillbaka till helheten

En dag blev du till. Två underliga celler möttes och blev till en. Denna cell delades i två, fyra, åtta, samtidigt som den fortsatte att vara en.

En dag blev universum till. Vi vet inte vad som hände, men plötsligt fanns där en rymd. Rymden sprakade, kokade och stelnade. Många ting uppstod i världen medan åren gick, samtidigt som rymden fortsatte att vara en.

När jag ser mig omkring i denna stund möts jag av tusen olika saker i hundratals färger och former. Fågelkvitter hörs bakom mig. En bil susar förbi på vägen. Tangenternas släta yta ger lätt vika för mina fingrars petande och den vita ytan på skärmen byts ut mot svarta krumelurer.

Variationen i situationen är enorm. Det skulle ta år att beskriva en enda sekund av min upplevelse i ord. Men samtidigt är allt mycket enkelt. Alla ting jag upplever visar sig i rymden – den rymd som en gång kokade med ursprunglig skaparkraft – och i mitten av denna rymd finns en organism som en gång var en enda cell: jag.

Allt jag någonsin upplevt har det gemensamt att det kommit i beröring med organismen som kallas Linus. Om jag minns stjärnorna är det för att fotoner flugit genom rymden från avlägsna solar, träffat min näthinna och satt fart på mina neuroner. Om jag just nu kan höra vinden är det för att den får träden att vika sig, löven att skaka och deras vibrationer att sprida sig in i huset till mina öron.

Mitt liv är ett i att allt som det innehåller har samlats ihop av min varelse. Allas våra liv är ett i att allt vi är, var och ska bli har utspelat sig i rymden.

* * *

Vi möts i vimlet du och jag. Musiken sköljer ner från scenen, väller över oss och dränker oss i vilda vibrationer

Du ropar till mig, men jag kan inte längre höra. Jag ropar, men jag hörs inte. Tusentals människor skriker som en och blandas med musiken tills ingen vet skillnaden på dem själva och alla andra.

Tittar du på mig? Jag vet inte.

Jag kan inte längre se, bara känna, bara pulsera tillsammans med dig, med alla omkring oss.

Vi är här och vi dansar.

* * *

Jag andas. Andningen andas. Lufter fyller mig och jag följer luften ut i rymden. Jag hör vinden vina. Vinden viner. Solen skiner stilla ner över landskapet och allt syns klart.

Jag är bara en liten figur på en sten. Han sitter på stenen och lyssnar till vinden.

Det finns ingen gräns mellan himmelen och honom. Sädesärlan som flyger ovan andas in det andetag han andas ut. Jorden håller honom till marken och solen håller jorden i sin bana.

Allt är blott en böjning av rymden, en rymd som inte slutar vid hans hud utan fortsätter ända in i hans hjärta och ända ut bortom galaxen – samma rymd som en gång kokade med ursprunglig skaparkraft.

Allt annat kommer och går. Allt föds och försvinner. Men inte rymden. Och jag är rymden. Om något är jag rymden. Före och efter allt – omsluter allt, genomsyrar allt.

Och samtidigt: en liten figur på en sten.

* * *

Bakom all variation finns helhet och bortom all helhet variation. Det kretslopp vi skådat på Motivationskartan, rörelsen från strävande till skapande är menat att visa på denna oundvikliga samhörighet.

Alla börjar i helhet, i gruppen, i ett Vi. Strävaren föds när hon kastas ut från gruppen och blir till ett jag som måste kämpa för sin plats i världen. Strävaren tvingas att analysera, att kämpa – att helt enkelt dela upp världen i allt finare betåndsdelar för att förstå, för att kontrollera.

Först när hon nått långt ut på existensens periferi kan strävaren finna spåren av en ny helhet. I söder märker hon att alla varelser deltar i en gemensam kamp om resurser och lever av att äta varandra. Och i norr ser hon att allt fungerar enligt likartade principer, underordnar sig samma lagar och därför genom dolda krafter måste hänga samman.

Doften av helheten hon saknar motiverar henne att sträva i nya riktningar. Analyser och strider är inte nog. Även om hennes makt ökar genom varje delning, förfining och förstärkning är den inte mer än aptitretare för en större längtan – drömmen om fulländning driver henne att dra samman de olika världarna, att balansera de olika krafterna, att rentav offra makt för att uppnå enhetlighet.

Det finns ett gammalt namn på denna längtan som sällan används nuförtiden, men som förtjänar att höras igen. Namnet är: vördnad.

* * *

Vördnad är strävarens högsta dygd och det som driver henne att bli generalist och, till slut, livskonstnär. Vördnad uppstår ur minnet av en förlorad helhet och är det starkaste botemedlet mot den splittrande kraften hos egoism och ignorans. Vördnad väcks när vi blickar ut i rymden, när vi förlorar oss i musiken, när sjukdom, förlust och död knackar på dörren. Evighet, mörker, mysterier, det okända; alla är de vördnadens budbärare och visar vägen mot den svunna helheten.

Under människans korta historia har vördnaden redan tagit många former. Vi uppskattar inte alltid det okända och det eviga utan vill föreställa oss att vi förstår allt och därför kan kontrollera världen. Därför skapar vi berättelser om rymdens natur och försäkrar oss därmed om reglerna för vördnad.

Om rymden är som ett djur ska vi offra mat och dryck till det. Om rymden är en fader ska vi tala till honom och be om ursäkt för våra misstag. Om rymden är en tanke ska vi greppa den ursprungliga principen och agera enligt den. Om rymden är en maskin ska vi analysera dess dynamik och olja dess kugghjul.

Här på Makt/Balans förvanskar vi också rymden och berättar falska historier om vördnaden. Livets paradox är att alla våra försök att förklara slutligen misslyckas, men att vi samtidigt inte kan sluta försöka. Vördnaden driver oss mot rymden, men håller oss samtidigt borta från den.

Allt vi kan göra åt det är att skratta. Och fortsätta försöka.

Berätta ännu en berättelse. Om strävaren. Om Makt/Balans. Om Dynasti.

Kommentera