Månad: juni 2014

Med varierande lätta och tunga steg har vi valsat oss fram genom denna första sekvens i serien Makt/Balans. I den första essän påstod jag att “serien är skapad för att fylla ett tomrum i den idévärld vi nu lever i.” Jag sökte en “ny röst” och en “ny berättelse” – och hoppas nu vara på god väg att förverkliga dessa intentioner.

Termer som stilmedvetenhet, makt, balans, strategi, resor, livsberättelsen, livssituationen etc. har blivit grunden till det perspektiv jag har sökt, ett perspektiv som kan frigöra oss till att vara ambitiösa och sträva samtidigt som vi, av rent själviska skäl, utvecklar våra dygder och deltar i skapandet av det allmänt goda.

I detta stadie, efter åttatusen sökande ord, ser vi ännu blott en skiss av den världsåskådning som jag kände doften av när jag bestämde mig för att utforma Makt/Balans. På många vis har jag blivit ödmjukare av processen och ser nu hur svårt det är att bygga upp en konsekvent och sammanhängande berättelse om verkligheten vi lever i. Men jag har ändå en fortsatt övertygelse om att det finns något här, att Makt/Balans har en kärna som är distinkt från tidigare försök att ge liv till de strävandes livsfilosofi.

En term återstår dock för att knyta samman denna första sekvens och förtydliga vad det är jag försöker säga. Den behövs för att vi ska ha något att hänga upp på väggen, något som dagligen kan påminna oss om vad det är vi strävar efter.

Där livskonstnären står som en staty över den människa vi en dag skulle kunna bli, hänger dynasti som en bild av det landskap vi en dag önskar att få blicka ut över.

* * *

Dynasti. Vad tänker vi på när vi hör det ordet? Kanske på någon romersk kejsare eller någon kinesisk släkt? Kanske någon medeltida, smått inavlad familj?

Ordet definieras normalt som en period i ett rikes historia då en viss familj eller släkt regerar. Det förknippas oftast med ett gammalt, auktoritärt politiskt system där makten ärvs från generation till generation tills en inkompetent idiot förstör alltihop och orsakar oerhörd skada för hela landet – helt enkelt med något förlegat och ofta avskyvärt.

Varför då välja detta ord för att symbolisera en ljusare framtid?

Det verkar såklart inte särskilt smart, men jag har mina anledningar. Saken är nämligen den att begreppet dynasti innehåller vissa ingredienser som på ett utsökt vis överlappar med många av de idéer jag vill lägga fram. För att förstå vad jag menar med detta får vi dock utforska det hela från en annan vinkel.

* * *

Vi börjar återigen med livssituationen – där allt måste börja och sluta för pragmatikern – men för att få lite självdistans väljer vi nu att se den som en scen där du är en av rollfigurerna.

Låt oss säga att en bra livssituation är en vacker scen – och för att göra gott i situationen måste du spela din roll väl.

Vi kan därmed se livet som en samling scener som avlöser varandra en efter en och det goda livet som ett försök att i varje stund uppnå en så trevlig tillställning som möjligt. Detta tankesätt resulterar dock oftast i kortsiktighet, meningslöshet och egoism. För att undvika detta behöver vi (som vi tidigare argumenterat) vara stilmedvetna och förstå vår livsberättelse.

När de skilda scenerna blir till delar i en längre berättelse får de en större mening: sorgsna ögonblick kan fördjupa och smärtsamma ögonblick förhöja. Vi har tillfört en större tidsdimension och därmed ökat scenernas skönhet (livssituationens livlighet).

Så länge du som individ är huvudperson i berättelsen begränsar sig dock tidsdimensionen till omkring ett århundrade och tillåter därför i ett politiskt (ekonomiskt, ekologiskt) perspektiv fortfarande stor egoism och kortsiktighet.

När du involverar fler rollfigurer och därmed expanderar rumsdimensionen tillåts dock större tidsrymder. Din familj har en berättelse på säkert femhundra år. Ditt land har en saga som sträcker sig över ett årtusende. Mänskligheten genomlever ett epos som varat i tvåhundratusen år, livet har tre miljarder år på nacken och universum nästan fjorton.

Hur fantastisk är inte den scen som utspelar sig i ditt liv just nu när du ser den som ett förverkligande av en tiotusen år lång historia om den mänskliga civilisationen och hur lovande är den inte när den är ett första steg på en berättelse som kommer att sträcka sig ytterligare tiotusen år framåt?

* * *

Nu kanske du har funderat ut varför dynasti är ett så passande ord för denna världsåskådning. En dynasti är alltid självisk, den vill främja sin egen stil på andras bekostnad, men en god dynasti är också oerhört medveten om sitt förflutna och om sina allierade i nuet och i framtiden. En dynasti är maktmedveten och försöker hela tiden bli starkare, men nödgas alltid att tänka långsiktigt på familjens bästa, på hur handlingar i ögonblicket kan påverka intressen om hundra år.

Dynasti förmedlar för oss en bild där stilen är i fokus. I ett snävt perspektiv är generna vår stil, men vidgar vi våra vyer så ser vi att vår kultur och vår miljö är lika viktiga delar för vår stil och därför aspekter som dynastin måste försvara.

Den betydelse av dynasti jag försöker framkalla tillåter ett politiskt system där vi kan vara stilmedvetet själviska och ändå agera i enlighet med det allmänt goda. Det är ett system av koncentriska cirklar där livssituationen här och nu alltid är i centrum – den scen som vi fokuserar på – men där den sträcker sig utåt för att inkludera större tidsrymder (en längre berättelse) och därigenom gör oss ansvarsfulla och givmilda.

Godhet och maktlystnad kan här gå hand i hand och strävaren finna en plats att leva tillsammans med – istället för emot – samhället. De mäktiga och de goda kan här vara en och samma grupp, vilket skulle lösa många nutida konflikter. Här skulle inte politiker och affärsmän representera skilda krafter – de skulle båda vara delar av en gemensam dynastisk intension där partiintresse och vinstintresse sågs som begränsande egoistiska intressen som inte prioriteras särskilt högt (även om de fortsätter vara viktiga delar och kortsiktiga värden).

Det låter kanske osannolikt, kanske utopiskt, men när vår världsbild för samman själviskhet och dygdighet till en dynastisk världsbild är det kanske inte omöjligt.

* * *

Nu är det uppenbart att detta ännu är ett ofärdigt arbete, att vi fortfarande är i en tidig fas och har mycket att undersöka (och än mer att bevisa). I nästa sekvens här på Makt/Balans kommer vi därför att gå över från denna grundläggande introduktion till en diskussion om de källor som detta tänkande härstammar ifrån, de tänkare som idag argumenterar för liknande perspektiv och till mer praktiska applikationer av de idéer vi utvecklat (och utföra en hel del experiment).

Tiden är inne för att ta sig an specifika frågor – och därmed avslöja om Makt/Balans verkligen har något att komma med eller om projektet är lika ihåligt som en Hollywoodkuliss.

En dag blev du till. Två underliga celler möttes och blev till en. Denna cell delades i två, fyra, åtta, samtidigt som den fortsatte att vara en.

En dag blev universum till. Vi vet inte vad som hände, men plötsligt fanns där en rymd. Rymden sprakade, kokade och stelnade. Många ting uppstod i världen medan åren gick, samtidigt som rymden fortsatte att vara en.

När jag ser mig omkring i denna stund möts jag av tusen olika saker i hundratals färger och former. Fågelkvitter hörs bakom mig. En bil susar förbi på vägen. Tangenternas släta yta ger lätt vika för mina fingrars petande och den vita ytan på skärmen byts ut mot svarta krumelurer.

Variationen i situationen är enorm. Det skulle ta år att beskriva en enda sekund av min upplevelse i ord. Men samtidigt är allt mycket enkelt. Alla ting jag upplever visar sig i rymden – den rymd som en gång kokade med ursprunglig skaparkraft – och i mitten av denna rymd finns en organism som en gång var en enda cell: jag.

Allt jag någonsin upplevt har det gemensamt att det kommit i beröring med organismen som kallas Linus. Om jag minns stjärnorna är det för att fotoner flugit genom rymden från avlägsna solar, träffat min näthinna och satt fart på mina neuroner. Om jag just nu kan höra vinden är det för att den får träden att vika sig, löven att skaka och deras vibrationer att sprida sig in i huset till mina öron.

Mitt liv är ett i att allt som det innehåller har samlats ihop av min varelse. Allas våra liv är ett i att allt vi är, var och ska bli har utspelat sig i rymden.

* * *

Vi möts i vimlet du och jag. Musiken sköljer ner från scenen, väller över oss och dränker oss i vilda vibrationer

Du ropar till mig, men jag kan inte längre höra. Jag ropar, men jag hörs inte. Tusentals människor skriker som en och blandas med musiken tills ingen vet skillnaden på dem själva och alla andra.

Tittar du på mig? Jag vet inte.

Jag kan inte längre se, bara känna, bara pulsera tillsammans med dig, med alla omkring oss.

Vi är här och vi dansar.

* * *

Jag andas. Andningen andas. Lufter fyller mig och jag följer luften ut i rymden. Jag hör vinden vina. Vinden viner. Solen skiner stilla ner över landskapet och allt syns klart.

Jag är bara en liten figur på en sten. Han sitter på stenen och lyssnar till vinden.

Det finns ingen gräns mellan himmelen och honom. Sädesärlan som flyger ovan andas in det andetag han andas ut. Jorden håller honom till marken och solen håller jorden i sin bana.

Allt är blott en böjning av rymden, en rymd som inte slutar vid hans hud utan fortsätter ända in i hans hjärta och ända ut bortom galaxen – samma rymd som en gång kokade med ursprunglig skaparkraft.

Allt annat kommer och går. Allt föds och försvinner. Men inte rymden. Och jag är rymden. Om något är jag rymden. Före och efter allt – omsluter allt, genomsyrar allt.

Och samtidigt: en liten figur på en sten.

* * *

Bakom all variation finns helhet och bortom all helhet variation. Det kretslopp vi skådat på Motivationskartan, rörelsen från strävande till skapande är menat att visa på denna oundvikliga samhörighet.

Alla börjar i helhet, i gruppen, i ett Vi. Strävaren föds när hon kastas ut från gruppen och blir till ett jag som måste kämpa för sin plats i världen. Strävaren tvingas att analysera, att kämpa – att helt enkelt dela upp världen i allt finare betåndsdelar för att förstå, för att kontrollera.

Först när hon nått långt ut på existensens periferi kan strävaren finna spåren av en ny helhet. I söder märker hon att alla varelser deltar i en gemensam kamp om resurser och lever av att äta varandra. Och i norr ser hon att allt fungerar enligt likartade principer, underordnar sig samma lagar och därför genom dolda krafter måste hänga samman.

Doften av helheten hon saknar motiverar henne att sträva i nya riktningar. Analyser och strider är inte nog. Även om hennes makt ökar genom varje delning, förfining och förstärkning är den inte mer än aptitretare för en större längtan – drömmen om fulländning driver henne att dra samman de olika världarna, att balansera de olika krafterna, att rentav offra makt för att uppnå enhetlighet.

Det finns ett gammalt namn på denna längtan som sällan används nuförtiden, men som förtjänar att höras igen. Namnet är: vördnad.

* * *

Vördnad är strävarens högsta dygd och det som driver henne att bli generalist och, till slut, livskonstnär. Vördnad uppstår ur minnet av en förlorad helhet och är det starkaste botemedlet mot den splittrande kraften hos egoism och ignorans. Vördnad väcks när vi blickar ut i rymden, när vi förlorar oss i musiken, när sjukdom, förlust och död knackar på dörren. Evighet, mörker, mysterier, det okända; alla är de vördnadens budbärare och visar vägen mot den svunna helheten.

Under människans korta historia har vördnaden redan tagit många former. Vi uppskattar inte alltid det okända och det eviga utan vill föreställa oss att vi förstår allt och därför kan kontrollera världen. Därför skapar vi berättelser om rymdens natur och försäkrar oss därmed om reglerna för vördnad.

Om rymden är som ett djur ska vi offra mat och dryck till det. Om rymden är en fader ska vi tala till honom och be om ursäkt för våra misstag. Om rymden är en tanke ska vi greppa den ursprungliga principen och agera enligt den. Om rymden är en maskin ska vi analysera dess dynamik och olja dess kugghjul.

Här på Makt/Balans förvanskar vi också rymden och berättar falska historier om vördnaden. Livets paradox är att alla våra försök att förklara slutligen misslyckas, men att vi samtidigt inte kan sluta försöka. Vördnaden driver oss mot rymden, men håller oss samtidigt borta från den.

Allt vi kan göra åt det är att skratta. Och fortsätta försöka.

Berätta ännu en berättelse. Om strävaren. Om Makt/Balans. Om Dynasti.

Jag ser mig omkring. Situationen är som den är – levande. Till viss mån vacker; till viss mån ful. Det finns saker här jag gillar; saker jag helst skulle vilja se försvinna. Jag skulle kunna sträcka ut min hand, lyfta, kasta, knuffa bort – göra mig av med det dåliga till förmån för det bra, men jag väljer att sitta still och bara studera det smärtsamma. Varför?

Alltför många gånger har jag försökt göra mig av med det, men misslyckats. Jag har kämpat med all min kraft för att bli kvitt det onda, det dåliga, men varje seger har varit tillfällig och den besegrade fienden har snart återvänt. Därför sitter jag här och studerar honom, väntar på att han ska försäga sig, på att han ska visa sin verkliga natur och därigenom avslöja hur jag kan förstöra honom.

I min stilla studie visar det sig snart att fiendens nätverk sträcker sig genom hela min värld och att han har tusentals kumpaner som stärker honom och hjälper honom på fötter när han fallit. Han är blott en representant för ett imperium som tycks omöjligt att omkullkasta.

* * *

Alla strävare hamnar till slut i denna sits. Hon har gått sin egen väg som en samhällsbrottsling och skaffat sig kunskap och styrka, men trots hennes ständigt växande kraft verkar motståndet alltjämt bli större.

När strävaren blir medveten om sin stil upptäcker hon anledningen bakom sina svårigheter: hon önskar sig en värld olik den som nu existerar och hennes kamp är därför mot den rådande ordningen, imperiet av makthavare och vardagsmänniskor.

Även när hon funnit balans i sitt liv, utforskat livssituationens vildmark, lärt sig skapa för vardagsmänniskorna och förvandlats till en generalist – så är hon fortfarande en individ med unik stil och en önskan om en bättre värld, med bättre människor, vackrare ting och större äventyr. Imperiet är fortfarande hennes fiende och hon måste ständigt bekämpa det för att åstadkomma förändring.

* * *

På grund av detta måste strävaren alltid vara en strateg.

Kärnan i all strategi är att hantera framtiden, att öka sannolikheten för att en ny ordning ska fylla livssituationen.

En duktig strateg läser verkligheten som en vetenskapsman och blundar inte för sin egen svaghet eller sin fiendes styrka. Strategen först av allt en realist som vill rensa bort alla illusioner och se världen som den verkligen är.

När hon utformar sin strategi måste hon dock också vara en konstnär. Efter att hon bedömt vilken framtid som är mest sannolik måste hon kunna föreställa sig en något mindre sannolik framtid som är bättre än den första. Sedan måste hon räkna ut vad som kan förändras för att skifta sannolikhetskalkylen till den bättre framtidens fördel.

Detta leder oss till att fråga: hur är detta möjligt?

Om vi i våra studier upptäcker att det är sannolikast att samhället fortsätter med sina rådande vanor och att imperiet behåller sin makt, hur kan vi då knuffa verkligheten i en annan riktning? Hur kan en ensam individ förändra livssituationens troliga utveckling?

* * *

Svaret utgör en grundtes för oss här på Makt/Balans. Vi ser nämligen i alla levande djur en grundläggande obestämdhet och en kapacitet att rubba världens till synes förutbestämda bana . Människan representerar den (ännu) högsta utvecklingen av denna frihet. Människan lever till lika stor del i möjligheternas värld som i verkligheten och ingen sannolikhetskalkyl i världen kan förutspå hennes rörelser (filosofiska och vetenskapliga belägg för detta kommer uppdagas allteftersom).

Möjligheternas värld visar sig för oss som vår fantasi och föreställningsförmåga. I livssituationen blandas oftast verklighet och möjlighet för att skapa ting som stolar och kaffekoppar, som definieras lika mycket av vad de är som vad vi kan göra med dem.

Detta är en upplevelse som de flesta djur verkar ha, men vad som är unikt för människan är vår kapacitet att skapa ett helt system av symboler, vars främsta roll är just att manipulera möjligheter, spela med sannolikheter, att vara byggstenarna till en oöverträffad fantasi.

Vi kallar dessa symboler vårt språk – och de är grunden till vår frihet.

* * *

Med vårt språk bygger vi berättelser om framtiden och kan genom att följa den handling som dessa berättelser beskriver nå en annars väldigt osannolik framtid. Ju fler människor som hör berättelsen och ser dess möjligheter i sin fantasi, desto större kraft har den att orsaka något enormt osannolikt.

En strategi är en berättelse om framtiden. Och strategikonsten är just att genom berättelsen göra det osannolika sannolikt.

Livet är universums mest osannolika representant och flercelliga djur än mer otroliga. Människan är djurens stora överraskning och strävaren den som vidare bryter mot vardagsmänniskornas sannolika vanor. På så vis expanderar vi vår sfär av osannolikhet mot allt högre höjder, med mänsklighetens äventyrare, forskare och konstnärer som hela universums förunderliga fanbärare.

Och precis denna insikt ger strävaren hopp. Även om verkligheten just nu tycks fortsätta i en viss rikning – även segern tycks näst intill omöjlig och att ingenting nytt kommer att åstadkommas – så kan hon i sin allt större medvetenhet om strategi se att det näst intill omöjliga har skett om och om igen i livssituationen.

Speciellt generalisten, som har en överblick av historiens vidder, uppnår ett visst lugn mitt i stridens hetta. Hon överväldigas inte av imperiets styrka utan ser att hon har sina egna allierade i alla tiders brottslingar och motsträvare.

Generalisten kan vara den största av strateger eftersom hon klarar av att komponera en berättelse som inkluderar både vän och fiende, det förflutna och framtiden. Hon är egentligen knappt längre en strävare eftersom hon känner att hon har livets själva essens på sin sida och rider på osannolikhetens våg in i en framtid hon genom sina berättelser redan äger.

* * *

I denna lätthet sker något än mer förunderligt. Generalisten upptäcker en än djupare sanning om strävaren och vardagsmänniskorna. När alla strategier når sin logiska slutpunkt uppenbarar sig livets grundläggande paradox och hon kan inte låta bli att skratta ett djupt och fullständigt härligt skratt.

Och i detta skrattets ögonblick förvandlas hon till: livskonstnären.

Under mänsklighetens utveckling från stamliv till global civilisation har våra aktiviteter delats upp i allt mer specifika uppgifter. Den enskilde jägaren bemästrade en gång i tiden alla sin kulturs kunskaper och hade antagligen framstått som galen om han ville sluta jaga för att jobba heltid med att fundera ut det bästa sättet att tälja en pilbåge.

Men allteftersom samhället växte blev just sådana heltidsintressen möjliga och mänsklighetens kollektiva expertis expanderade explosivt. Denna specialisering lade grunden för en tidigare okänd rikedom och frihet, men sådde också fröet till en helt ny typ av sjukdom.

Vi känner till den som obalans.

Denna sjukdom är speciellt farlig för maktlystna strävare av den typ som vi undersökt i denna essäserie och kan orsaka enorm skada genom deras handlingar.

Problemet ligger i att strävare alltid har obegränsad ambition oavsett om uppgiften hon påbörjat är begränsad eller inte. Det kvittar om konsten egentligen bara en del av livssituationen; om strävaren identifierar sig som konstnär påstår hon snart att konsten är det högsta, ädlaste och viktigaste i världen, att allt annat måste underställas konsten, och att konsten värde endast kan definieras av konsten – konst för konstens skull.

Identifierar sig strävaren som handelsman blir pengar snabbt det allra högsta värdet och maximeringen av vinst det enda viktiga i världen. Njutning, skönhet, umgänge, glädje – alla hamnar de i en tydlig hierarki där förtjänst och ekonomisk tillväxt överordnas livets andra aspekter.

Detsamma gäller för strävande vetenskapsmän, präster och alla andra identiteter. Vi kan se i många av modernitetens allra hemskaste handlingar strävare som förblindade av ett bristande ideal krossar allt som inte passar in i deras världsbild. För de mest maktlystna av strävare innebär specialisering i slutändan alltid självförstörelse och det är därför som vi måste erbjuda en annan väg, generalistens väg.

* * *

Vad innebär det då att vara generalist? – Låt oss lista några egenskaper.

Generalisten är bekant med både eftertankens nordliga stillhet och tävlandets sydliga kaos, lika bekväm med strävandets ensamhet som skapandets gemenskap, och har gett sig av och kommit hem många gånger – generalisten är en erfaren äventyrare.

Generalisten fastnar aldrig i ett tankesätt eller beteende. Hon lockas av motståndarens position, antar hennes perspektiv för att se bristerna i sitt eget och försöker alltid leda tillbaka alla frågor till den praktiska livssituationen.

Generalisten har oftast en specialitet, men identifierar inte med den. Hon har lärt sig ingenjörskonsten, men är inte en ingenjör. Hon kan spela viol som få andra, men är inte en violinist. De som identifierar med sin specialitet måste vi avlägsna sig från sin motsats; ingenjören måste ta avstånd från violinistens intuitiva attityd till livet och violinisten måste sucka över ingenjörens rationella världsåskådning, men generalisten kan erkänna både sin intuitiva och sin rationella sida, se bristerna och styrkorna i båda och låta dem balansera varandra.

Generalisten är medveten om hur hennes nuvarande uppgift påverkar andra människor i andra fält och är därför mer ansvarsfull. Specialisten som kan allt om myelin, men inget om valopinion förstår inte att en vetenskaplig teori kan ha stor effekt på politiken. Detsamma gäller för en konstnär som inte inser att hennes nya film faktiskt kan påverka gemene mans beslut om att vaccinera sitt barn.

Generalistens vidd av kunskap innebär också att hon kan integrera information på ett mer kreativt sätt och se lösningar som är dolda för någon med skygglappar. När en resenär kliver in i en ny by ser hon saker som byborna inte lagt märke till eller för länge sedan glömt av.

Generalisten blir också på grund av detta en hårdare kritiker. Hon stället högre krav än någon annan eftersom hon ser de vitt spridda konsekvenserna som varje framgångsrikt projekt kan orsaka i världen. Och hennes kritik är pragmatisk i att den alltid riktar sig mot livssituationen, platsen där alla världsåskådningar, alla ämnesområden, alla galna påhitt och upptåg möts och interagerar.

Generalisten ser de etiska och logiska konsekvenser lika tydligt som de estetiska i Sofokles, Michelangelos och Bachs verk. Hon hör konsten lyftas eller sänkas, livet stärkas eller försvagas när Newtons, Darwins och Einsteins teorier formuleras.

Någon sa en gång att William James var en författare utklädd till psykolog och Henry James en psykolog förklädd som författare och generalisten inser att James-bröderna är perfekta exempel på hur konsten och vetenskapen kan ses som blott två vägar till samma mål – en bättre livssituation.

* * *

Det tåls att sägas igen: allt återvänder till livssituationen. Vetenskapen måste ses som ett kollektivt strävande där vi delar, separerar och ser allting i allt finare detalj. Konsten blir därför ett kollektivt skapande där vi för samman de många delarna vi upptäckt till nya, vackra skapelser. Och etiken blir vårt försök att främja en så bra livssituation som möjligt. Etiken kan därför sägas vara generalistens huvudfokus, men hon får inte glömma att livssituationen endast får sin livlighet genom vidareutvecklingen av vetenskap och konst.

Ja, just livlighet är ordet vi härmed väljer på Makt/Balans för att beskriva det högsta goda. Det är ett ord som inte används allt för ofta och vi kommer därför att definiera det på vårt eget vis. Livlighet ska från och med nu betyda (a) överflöd, oförutsägbarhet och mångfald, men också (b) integration, utveckling och målmedvetenhet.

Vi kan därmed vidare dubba generalisten till livlighetens riddare – den som strävar efter att integrera det kollektiva strävandet och det kollektiva skapandet för att öka livssituationens livlighet.

Hon får ta på sig rollen som övergången mellan den vilsne, självförstörande strävaren och den spontana, skrattande livskonstnären. Hon är varken en början eller ett slut, men hon är utan tvekan Makt/Balans-berättelsens verkliga huvudperson – och vi kommer att möta henne i många essäer framöver.

Redan nästa vecka ska vi utveckla generalistens behov av strategi och hennes förhållande till både fiender och allierade.

Vi har nu snurrat några varv i Makt/Balans-hjulet och börjar bli bekanta med omgivningarna. Men ännu har vi samlat på oss mest ord och bilder – strävaren, makt, stil, skapande etc. Det är dags att bli lite mer praktiska, pragmatiska, och lite mer ärliga om vad Makt/Balans egentligen förespråkar.

Vi börjar dagens tankegång med att påstå att en central insikt för en strävare är att allt som ska göras måste göras här och nu; vi kan vänta och se vad som händer, men även efter en vecka kommer vi att befinna oss här och nu.

Det finns inget sätt att fly från här och nu. Drömmer vi så befinner sig drömmen här och nu. Talar vi om framtiden eller det förflutna måste vi göra det här och nu.

Låt oss kalla världen, som den framstår här och nu, livssituationen. Om vi vill skaffa makt eller uppnå balans måste vi göra det i livssituationen. Det finns andra platser där tiden skrider fram med en annan rytm, men för att ta oss dit måste vi hantera livssituationen här och nu. Det finns värdefulla ting bortom horisonten, men för att förstå deras värde måste vi upptäcka det i livssituationen.

Man skulle därför kunna kalla Makt/Balans en radikalt situerad filosofi. Precis som att vi såg att våra beslut om rätt och fel berodde på var vi befann oss i vår livsberättelse, upptäcker vi även att våra sanningar beror på var vi befinner oss.

Med andra ord: sanningen beskriver verkligheten och verkligheten är det som kan påverka oss i livssituationen.

Vi bedömer allt efter dess kapacitet att påverka oss här och nu. Om vi vill tala om ett berg långt borta gör vi det genom att beskriva hur vi måste gå tillväga för att ta oss till berget och vad vi kommer att uppleva om vi klättrar uppför det.

Detta gör också strävarens livsfilosofi pragmatisk.

* * *

En pragmatisk filosofi tillåter oss att bota ett ständigt återkommande missförstånd – som förvirrar strävaren mer än någon annan – nämligen separationen av tanke och handling till två olika världar som vi kallar den psykiska och den fysiska.

För de flesta människor innebär denna uppdelning inte särskilt mycket. Den finns där i bakgrunden och vi talar om psykiska saker på ett sätt och om fysiska på ett annat. Gemene man verkar idag anse att fysiska saker är mer verkliga och att psykiska fenomen på något sätt overkliga. Sedan är de nöjda med att kalla deras samverkan ett mysterium som inte ens vetenskapen kan förklara.

Men strävaren lever experimentellt och vill veta vilka fysiska handlingar som orsakar vilka psykiska reaktioner och vice versa. Hur skulle hon annars kunna omforma världen i sin egen avbild!

För strävaren är en tvådelad världsbild omöjlig. Hon har rest till den psykiska världen i norr för sina insikter och till den fysiska världen i söder för sina resurser och har sett hur båda platserna har påverkat varandra.

Därför är en pragmatisk filosofi den enda möjligheten. När vi slutar kategorisera och börjar tala om praktisk påverkan ser vi att det inte behöver finnas någon skiljelinje mellan fysiskt och psykiskt, att de kan ses som två delar av ett spektrum som sträcker sig genom ett sammanhängande universum av olika slags varelser, ting och händelser.

När strävaren ser sig omkring i livssituationen med denna attityd tillåts hon att bemöta alla upplevelser som neutrala: tankarna leder oss till tingen och tingen till tankarna – ja, allt hänger ihop!

Vi kan till och med tillåta strävaren att tona ner allt snack om det fysiska och det psykiska till förmån för de mer pragmatiska termerna det verkliga och det möjliga. Det kanske är lite obekvämt till en början, men blir snart praktiskt.

Det verkliga är det som är, alltså det som påverkar oss. Ju starkare påverkan, desto mer verkligt; och ju längre något har funnits till – ju mer förflutet det har – desto verkligare tenderar det att vara. I livssituationen märker vi verkligheten genom att det tar emot när vi försöker göra något.

Ju mer insikt vi har, desto fler möjligheter ser vi i situationen – saker som inte är, men som skulle kunna bli – och ju mer resurser vi har, desto fler av dessa möjligheter kan vi förverkliga.

Det fysiska och det psykiska förminskas därmed till kategorier för olika sätt att förverkliga möjligheter. Vill jag flytta en sten (fysisk) måste jag lyfta upp den och kasta iväg den. Vill jag flytta tanken på en sten (psykisk) kan jag föreställa mig att jag lyfter upp den och kastar iväg den. Bortom det behöver inte den pragmatiske strävaren diskriminera mellan det mentala och det materiella.

* * *

Följden av att göra livssituationen till en praktiskt hanterbar helhet är att konsten och etiken nu befinner sig på samma plats (i samma värld) som vetenskapen, och att de tre representanterna för det vackra, det goda och det sanna nu måste göra upp sinsemellan om hur de ska interagera med varandra.

Resultatet lovar att bli underhållande: vetenskapen får en roll inom filmkritik; konsten får effekter på kvantfysik; etiken kommer kunna blanda sig i både konstnärliga och vetenskapliga experiment; och alla tre kommer att behöver lära sig om maktförhållanden, eftersom deras existens nu är politiskt sammankopplad.

Förstår ni vad detta innebär? Vilka glömda lekar som dyker upp från ett avlägset förflutet? Vi kan återigen tala om bättre och sämre! Ja, när det finns sanningar om det goda kommer värdeskalorna oundvikligen tillbaka. Och skönhet och fulhet kan inte längre bara vara i “betraktarens” öga utan blir lika mycket en fråga för neurovetenskaplig och moralisk analys.

Detta är vad strävaren i hemlighet har drömt om – vare sig hon vet det eller inte.

Nu behöver hon inte längre snubbla fram mellan norr och söder, öst och väst; nu kan hon ställa sig i mitten och sakta växa i alla riktningar. När dansken ropar “antingen/eller”, kan hon ropa tillbaka: “både ock!”

Konsekvenserna är svåra att förutsäga, men de lovar att vara rejäla. Först och främst kan vi dock välkomna generalisten tillbaka till världen. Nu när allt hänger samman kommer vi att behöva folk som har bred och allmän kunskap, och strävaren – som aldrig kunnat stanna på en och samma plats länge nog för att bli specialist – kan inte låta bli att bli lite tårögd när hon ser vart vägen leder:

“Det är verkligen möjligt att bli livskonstnär!” ropar hon, men ännu förstår inte folk vad detta betyder eller varför hon är så ruskigt glad över det.

Låt oss därför återkomma nästa vecka med en beskrivning av generalistens livsstil och se om vi kan skåda en kontur av den där lockande “livskonstnären”.