(FP001) Din personliga fiende

Inget är mer intimt än förhållandet till ens fiende.

Det finns ingen jag behöver mer än den som en dag kommer att förstöra mig, för det är i mötet med denna motståndskraft som min vilja vaknar och livet får ett syfte. Överallt idag misslyckas man med att urskilja denna otäcka men livsbringande kraft från dess motsats, en till synes vänlig kraft som kärleksfullt frambringar en levande död. Om det är något jag vill förmedla här, så är det skillnaden på dessa två krafter, men även deras gemensamma ursprung och deras oundvikliga samverkan.

Det är så lätt att se någon som stör en, någon som försvårar allt, någon som man inte står ut med och säga att ”den där personen vore jag bättre utan”; mycket svårare är att se hur ens mest älskade ägodel, ens bästa vän, ens ömmaste dröm, ens friskaste vana, faktiskt är det man behöver befria sig från. Inom mig finns en lust att riva sönder allt det som jag förnuftigt har byggt upp och det är samtidigt just den kraften som ger mig styrkan att bygga vidare. Att bemöta denna motsättning och leva utan att dölja den, är vad jag här kommer att kalla frihetens praktik. Det är svårare än vad man tror, eftersom alla försök till förståelse eller kontroll av denna konflikt tenderar att leda till att den täcks över av något harmoniskt.

I dessa texter vill jag vara en verklig motståndare, någon som är obönhörligt jobbig, påträngande och omöjlig att komma undan. Jag vill motarbeta alla dina försök att förtränga det underliggande dramat genom olika begränsningar av dess otäcka-glädjande, frånstötande-inbjudande natur. Jag vill att du ska känna en viss avsky när du läser dessa ord och ändå samtidigt en lockelse, en ofrivillig glädje, rentav ett behov av att komma tillbaka och utsättas för mer av mitt gnisslande skrivande.

Det som är sant för människan är också sant för mänskligheten. Även i gemenskapen finns ett sätt att utöva frihet och lära sig var ofrihetens faror vilar. I detta kan vi inte ta samtiden på för stort allvar. Vi kan inte ställa oss mot den eftersom den är allt vi har att utgå från och allt direkt motstånd endast är ett sätt att stärka den genom att spela med i en etablerad dynamik. Då är det nästan bättre att göra som den befaller och njuta av att bli klappad på huvudet. Men för de som vill röra sig fritt i nuets värld är det nödvändigt att återvända till ett förträngt förflutet och lära sig om helt andra sätt att leva och tänka som avslöjar hur absurd och inskränkt samtiden är. Detta kan fria oss till att verka i en position som varken är helt för eller rakt emot utan som verkar i en öppen riktning. Genom en avig uppfattning av tiden, historien och människan förbereder vi oss för den händelse där en omöjlig framtid plötsligt blir möjlig.

Som ett första steg i detta gnisslande skrivande och denna aviga uppfattning kommer jag att påtvinga dig en orimlig världsbild. Den fungerar som ett slags återkommande tema i dessa texter och kommer att utvecklas allteftersom. Här följer två påståenden som tjänar som en första introduktion.

Påstående nr. 1: Universum är dramatiskt

Med detta antyder jag något helt annat än det som samtida naturvetenskap anser är sanningen om vår värld. Ett dramatiskt universum är inte uppbyggt av atomer, det följer inte mekaniska lagar och tiden är inte linjär.

I stället för en partikel eller ett fält är grundenheten en motsättning, ett dramatisk skeende där en kraft ställs mot sin spegelbild, där de båda utkämpar en strid, båda tvingas bli något annat än de först var, och där en ny motsättning uppstår ur detta tillstånd av tillfällig jämvikt.

I stället för matematiska lagar gäller här en dramaturgisk logik, där ingenting står still, där allting utvecklas, där något godtycklig sker och blir till en nödvändighet i nästa motsättning. Det är en värld som inte går att beskriva på annat sätt än genom en berättelse om något som försöker och misslyckas och förändras och segrar på ett sätt som den inte kunde föreställa sig från början. Det går inte att försöka vara vetenskaplig och säga: “så här ser världen ut”; man måste återberätta vad som har skett. Saker som matematik och fysik är byggt på dramatik och historia, inte tvärt om. Det humanistiska är mer grundläggande än det naturvetenskapliga. Här blir det absurda väldigt tydligt. 

I stället för linjär tid utgår allting här från nuet. Det förflutna är de materiella förutsättningar vi finner oss i, allt som vi måste acceptera för att kunna agera. Framtiden är de möjligheter till förändring som ligger gömda i situationen och som vi förverkligar genom att spela ut ett drama. Tiden rör sig inte framåt; den är absolut stilla. Det är vi som finner oss i tiden och tar del i det dramatiska skeende där framtiden omvandlar det förflutna. De saker som har utspelat sig för längesedan existerar bara här och nu och är under vårt inflytande. Det förflutna ändras hela tiden och saker som universums skapelse och dess eventuella slut bör snarare ses som horisonter för vår nuvarande tidsuppfattning än som situationer som faktiskt har utspelat sig eller kommer att utspela sig.

I presentationen av denna världsuppfattning är jag lika lekfull som allvarlig. Det går inte att förstå det jag säger som samma slags uttalanden som vetenskapsmän håller på med, men jag är inte heller en gycklare. Allt kommer dock utvecklas i framtida texter och då kanske min metod blir tydligare.

Påstående nr. 2: Du måste acceptera dramat.

Vi är idag inte särskilt vana vid starkt uttalade moraliska eller etiska krav. Med “måste” menar jag verkligen att du inte får låta bli att acceptera dramat, att det vore förrädiskt och förkastligt att göra det. Jag säger inte att du bör göra det om du vill åstadkomma något specifikt eller bli något speciellt; jag säger att du bara måste. Det är din plikt. Punkt slut.

Acceptansen av dramat består av en serie steg. Alla frihetspraktiker kännetecknas av upprepning av olika övningar som påverkar kroppen, sinnet och förhållandet till omgivningen. För att påbörja denna grundläggande process måste du först och främst ge upp. Du måste sluta försöka att kontrollera livet, sluta försöka förstå det, sluta planera – sluta med allt som är menat att “avdramatisera” livet. Detta är i slutändan omöjligt, men du måste ändå göra det.

Sedan måste du börja om från början, se på världen omkring dig som om du aldrig sett den förut. Alla saker omkring dig, allt som tagits för sanning, allt du lärt dig, grundar sig i en förträngning av den motsättning som utgör universums drama och behöver brytas ner och byggas ihop igen. Detta kan du inte göra på egen hand; lyckligtvis finns det en lång historia av dramatiska metoder, tekniker och praktiker att tillgå. Jag kommer att skriva om flera av dem framöver.

I det näst sista steget måste du begripa världen på ett sätt som bara du kan. Detta är mycket svårt eftersom man oftast inte har särskilt bra insikt i ens egen enskildhet, hur man avviker från alla andra, vilka former ens grundläggande begär tar sig i ögonblick av riktig frimodighet. Även här finns det dock stöd, årtusenden av berättelser, konst och fantastiska skapelser som du kan utgå ifrån när du föreställer dig världen på nytt. Det gäller att finna sin smak för vad som redan skapats för att sedan kunna uttrycka sig med den stil som ingen annan kan åstadkomma. Allt detta blir som en skyddande bubbla som omger dig när du äntrar dramat med full inlevelse.

Här vilar dock en stor fara. Det är lätt att förlora sig vid denna punkt och acceptera sina egna tillfälliga bilder som varaktiga sanningar. Det är egentligen oundvikligt och kommer att ske om och om igen, men när man upptäcker måste man helt enkelt börja om från början (varje dag, flera gånger om dagen) och ge upp.

Då hamnar du till slut i acceptansen. Den består i att säga det godtyckliga, göra det godtyckliga, påbörja det som inte kan förutsägas, som är obestämt, och låta dramat utspela sig, låta dig hamna i konflikt, låta dig bekämpas, motbevisas, låta dig förändras, utvecklas, bli något nytt i själva skeendet och – tillsammans med oss andra – frivilligt genomföra det nödvändiga.

Detta är plikt för alla som kan minnas det. De flesta kommer aldrig att erinra sig dessa ord, inte ens läsa dem, och om de har råkat höra något liknande någon annanstans kommer de sedan länge ha förträngt det. Jag förväntar mig dock mer av dig. Du kommer att behövas. Du har en roll att spela. Mer om detta framöver.

Angående författaren

Linus A. U. Ragnhage är författaren till dessa texter och den som är ansvarig för dess innehåll. Jag kan inte säga att det som står här är sanning eller att det kommer att göra med gott än ont i världen. Själva grundtesen är ju att det inte går att planera för vad som ska ske, att man måste börja innan man vet vart man är på väg, att man måste våga säga vad man tänker innan man vet om det har något värde för andra. Ändå står jag för det som är skrivet och om min position förändras står jag för att det behövde skrivas som ett steg på vägen. När sanningen är en berättelse blir det falska, det dumma, det självklara och till och med det skadliga en nödvändig del av sanningens framställning.

Kommentera