Jag har krupit ner under golvet. Öppningen var smal och jag fastnade nästan, men nu har jag tagit mig ner under jorden, ner i rännan där fabrikens avfall rinner. Här förvandlas smutsen under året till svavelväte och hårdnar. Nu är det en kletig massa full av steniga klumpar.
Jag rättar till gasmasken, tar emot hackan som kollegan på golvet ovanför mig skickar ner och börjar hugga. Samtidigt öppnar någon kranen till en vattenslang och börjar spola i ena ändan. Någon annan hissar ner en sugslang som med hjälp av kraftigt vakuum drar till sig vattnet och de små bitar avfall som jag hackat loss.
Det dånar och skriker. Nu har svavelmätaren satt igång och varnar för att gifterna i luften växer sig allt tjockare. Men ännu är det inte farlig nog för att fly. I någon timma till fortsätter jag hacka och skrapa medan svetten rinner…
* * *
Denna situation har jag upplevt varje sommar under åtta års tid. Olika år har den betytt olika saker, men idag kan den hjälpa mig att illustrera varför det är viktigt att bry sig om den kultur vi konsumerar. Jobbet under golvet i fabriken blir här till ett generellt exempel på ett arbete som är svårt att tycka om, kanske extremt på många sätt och vis, men ändå jämförbart med diverse kontorsarbeten och annan vardaglig monotoni.
För hur många människor, från tio tusen år sedan tills idag, har inte hamnat i just denna slags livssituation, där livet tycks mörkt, svårt, nästan outhärdligt, men där vi känner oss manade att fortsätta, att slita och lida vidare för någon framtida belöning som vi inte riktigt minns?
Flera gånger när jag befann mig där nere frågade jag: Hur hamnade jag här? Vilken slags framtid var det jag sökte genom att erbjuda mina tjänster på denna plats? Det måste finnas en anledning. Jag valde bort livets alla andra vägar för att resa genom denna stinkande grop. Vad var det som lockade? Vad var motivationen?
* * *
Sanningen är att vi sällan vet det verkliga svaret på denna fråga. Beroende på vem vi frågar, vilka känslor eller tankar vi undersöker, finner vi att olika berättelser träder fram i ljuset, olika förklaringar om orsak och verkan, om motivation och val.
Säkerligen hamnade vi i slitets grop för att vi behövde en inkomst – och vi behövde en inkomst eftersom en god summa pengar kan stilla de flesta av våra begär. Om detta är vår berättelse handlar det nu om att stå ut med slitet för att få en senare belöning. Det kvittar därmed vad vi gör så länge resultatet – pengarna – är detsamma.
Men självklart finns det i vår värld många vägar till en inkomst. Varför hamnade jag i just denna grop? I mitt fall handlar det mycket om ett avbräck från studier och skrivande, ett kliv ner i mänskovärlden där världen är lite mer verklig, där saker och ting ger lite motstånd och har tyngd. Arbetet under fabriksgolvet är hårt, men det påminner mig om hur verkligheten har varit för många under lång tid och fortsätter vara för många idag.
Denna berättelse gör att mitt slit inte bara är ett medel på vägen till ett mål. Själva arbetet är en del av målet. När gasmasken klämmer och fingrarna värker upplever jag något som berikar mig. Jag lär mig något som jag annars hade glömt. Varje hugg med järnspettet, varje tramp med stöveln, varje hukning för att undfly rör och armeringsjärn är en meningsfull handling, något som i denna berättelse ger mig något nytt.
* * *
Vi skulle kunna fortsätta upptäcka rivaliserande berättelser länge till. Ibland är det känslan att vara en del i en större produktionsprocess som motiverar mig. Ibland är det att arbeta med min bror eller far. Ibland är det att den smärtsamma upplevelsen är bra meditationsträning. Ibland tror jag bara att jag försöker straffa mig själv.
Det är dock inte antalet berättelser som är poängen med denna illustration utan deras variation och hur de förändrar själva upplevelsen när jag nu befinner mig mitt i arbetet.
I den ena berättelsen drivs jag av en ansvarskänsla och är hård och bitter; i en annan är jag upprymd och glad; i en tredje är jag deprimerad; och en fjärde känner jag hur detta ögonblick är helt perfekt.
Kläderna och verktygen är de samma, människorna och omgivningen de samma – allt är på alla sätt identiskt förutom de symboler jag använder för att förklara situationen. Så viktig är mening i våra liv; så kraftiga är de berättelser vi använder för att skapa meningsfullhet.
* * *
För att bygga nya muskler måste vi äta proteiner och samma logik gäller när vi skapar våra berättelser. Vi måste vi samla ihop teman, motiv och symboler för att kunna väva samman en handling som är kapabel att ge mening till vår livssituation.
Den variation av berättelser som finns tillgängliga för mig när jag kliver ner i gropen är fullständigt beroende av de ingredienser jag samlat på mig under åren. En annan människa med annan kulturell bakgrund, som läst andra böcker, sett andra filmer, konverserat med andra sorters människor, skulle upptäcka ett helt annat panorama av berättelser finns tillgängliga.
Viktigast av allt är att jag någon gång snubblat över insikten att det finns flera möjliga berättelser för varje situation. Om jag inte vetat detta hade jag antagligen fastnat i första bästa förklaring av mitt slit och sannolikt hade denna berättelse inte varit särskilt lockande och min upplevelse därför ganska förskräcklig.
Näst viktigast är att jag samlat på mig såpass rika resurser av symboler, motivationer och handlingar att jag kan konstruera en meningsfull upplevelse i varje möjlig livssituation. Alla kan vi tala oss blå i ansiktet om vårens ankomst efter en lång vinter, men färre kan finna ord som förklarar varför vardagens slit är värd mödan och varför vintern måste komma åter efter en alltför kort sommar.
Få saker är viktigare för ett gott och starkt liv än en bred och djup kulturell repertoar.
* * *
Vi befinner oss dessutom i ett landskap där intrycken är fler och mer varierande än någon gång förut. Även halvvägs ut i skogen – där jag befinner mig nu – nås jag av en mångfald som varken antikens Aten eller Alexandria skulle kunna mäta sig med.
Just därför är det viktigare än någonsin att lära sig sortera kaoset och bemästra konsten att skilja agnarna från vetet. Det är inte alltid märkbart, men allt vi ser och hör – alla filmer, teveserier, musikstycken och reklamsnuttar – alla mediala intryck påverkar oss och förändrar vilka berättelser vi först lyfter fram när något händer. Om vi inte kontrollerar vårt kulturintag riskerar vi att på grund av detta super-siza våra sinnen och få feta, tröga tankar som inte orkar med att bygga den långsiktiga meningsfullhet som ger oss integritet och varaktig livsglädje.
Det är uppenbart att de flesta av oss behöver en ny definition av kultur och ett nytt sätt att välja vad vi insuper och vad vi undviker. Vad vi söker är en ny version av skiljelinjen mellan hög- och lågkultur.
Detta kanske låter högtravande och gammaldags, men jag försäkrar att det inte är konstigare än att vi säger att viss mat är hälsosammare än annan. Masstillverkat halvfabrikat är inte sämre för att det inte har en god stamtavla eller för att det inte passar elitens smaklökar; det är sämre eftersom det i längden gör oss svaga och sjukliga – eftersom det inte fyller den goda matens roll.
Vårt kulturintag är mycket mer komplext än vårt näringsintag och går inte att jämföra rakt av, men de delar den funktion att de påverkar vår framtida styrka och livsglädje. Vissa teveserier är svåra att kombinera med välmående. De tankar och beteenden som framställs i dem kan möjligtvis verka avskräckande i små doser, men kryper snabbt på och infiltrerar våra vardagliga funderingar och avvägningar när vi tillbringar för mycket tid med dem.
Det finns böcker som hjälper oss att utöva makt, filmer som balanserar oss, målningar som får oss att upptäcka något nytt i vår egen stil, musik som motiverar oss, statyer som gör våra målsättningar tydligare, dikter som förklarar vårt ursprung.
Vi har vetat detta i tusentals år och har lagt högsta vikt vid våra mytologier och religioner – och deras oundvikliga kulturella regler. Fast det verkar som att något av detta har gått förlorat under de senaste årtiondena. Detta har kanske sina förklaringar och har kanske varit nödvändigt för att vi ska utveckla några av de underbara ting som vår tid givit oss. Men när vi ser hur kraftigt vårt kulturintag kan påverka våra liv kan vi inte längre undvika det faktum att vi måste lära oss urskilja det nyttiga från det onyttiga – att vi måste bli bättre kritiker.
* * *
Jag förstår nu att när jag krupit ner under fabriksgolvet, bland svavel och avfall, kan jag sätta igång tankemönster som gör mig trött och svag eller tankemönster som livar upp och förstärker. Beroende på vilken berättelse jag aktiverar kan jag lyfta mig och förstå varför jag befinner mig här eller känna mig utsatt och förlorad. Med rätt saga om mig, mitt liv och min nuvarande livssituation kan jag sträcka på ryggen, fokusera blicken och vara omtänksam om mina medarbetare istället för att egoistiskt klaga över mitt eget slit.
Skillnaden på att ha insupit Dostojevskij eller Big Bang Theory dagen innan är enorm. Ingen av dessa är fullständigt nyttiga eller onyttiga influenser; det har hänt att Chuck Lorre har gett mig insikter och att Brott och Straff förvirrat mig. Men för att göra slitet i rännorna meningsfullt är Aljósja Karamazov helt klart en viktigare byggsten än Sheldon Cooper.
Det är inte alltid lätt att direkt peka på vad det är i dessa kulturella idévärldar som ger mig styrkan att forma en meningsfull livssituation – och det är absolut inte klart att de vore goda influenser på alla människor i alla positioner – men det vore svårt att påstå att vi inte kan se tydliga tecken på mångfald, djup, styrka och insikt i vissa konstverk som uppenbart saknas hos andra. Vi måste därför erkänna att det finns resurser i vår kultur – och andra kulturer – som är viktigare att införliva än andra. Jag tror att det är detta vi tidigare har menat med högkultur.
Ännu saknar vi orden för att riktigt förklara vad det är vi anser vara skillnaden på högt och lågt, nyttigt och onyttigt. Vi är i starkt behov av nya termer och definitioner för att förstå hur vår hälsa, vår livssituation, hela vårt liv påverkas av den mentala kost vi stoppar i oss.