(10) Depression är ofta ett friskhetstecken

En dag tar energin slut och vi stirrar ut över vårt liv med tom blick och undrar vad allt ska betyda, varför vi överhuvudtaget försöker. Det finns mycket att göra, platser att besöka, vänner att träffa, uppgifter att avklara, men ingen motivation att sätta igång, en innerlig trötthet och uppgivenhet som tycks spä ut hela verkligheten med en svart och svaveltyngd dimma.

Sådana dagar, veckor, månader orkar vi ofta inte ens lämna sängen, orkar inte längre le – vi känner inte igen oss själva eller vår värld och vill inget hellre än att försvinna från allt, att somna in och aldrig vakna upp. Vi längtar efter evig ro, stillhet och glömska. Livet är inte längre värt besväret.

Detta kallar vi depression och det anses generellt vara någonting hemskt, något som bör undvikas med alla medel och när vi märker att det sprider sig till allt fler av våra medmänniskor känner vi att något ruskigt är på väg att hända.

Många ungdomar och vuxna idag äter medicin för att bota sin depression. Med hjälp av neurologin har vi upptäckt att det är en kemikalie som kallas serotonin som är den främsta indikatorn för långsiktigt humör och farmakologin har därför tagit sig an den ädla uppgiften att återställa de serotoninnivåer vi förlorat.

Det är sant att serotonin är en grundbult i vårt humör och att det svårligen går att uppleva en livlig livssituation utan att denna kemikalie simmar runt i våra hjärnor, men vad som ofta glöms av när vi finner dessa fysiologiska sanningar är frågan: varför? Varför har så många så låga nivåer av serotonin?

Somliga har fysiska hjärnskador, tumörer eller nedbrutna nervsystem som innebär att det inte produceras rätt kemikalier i hjärnan, men de flesta som vi idag behandlar för depression faller inte i denna kategori – den enda sjukdom vi kan diagnosera hos dem är just depression och låga serotoninvärden.

I en värld där vi inte längre är dualister utan anser att tankar och ting delar en gemensam verklighet är det uppenbart att kemiska balanser och subjektiva humör är i stort sett samma sak. När vi talar om dem börjar vi i olika ändar, använder olika perspektiv och termer, men det vi talar om är faktiskt samma sak, vilket innebär att den ena inte är beroende av den andra eller vice versa, utan att de båda är fullgoda förklaringar av samma fenomen.

Vad kan vi lära oss av detta? Vi kan inse att kemiska och känslomässiga problem kan lösas på både kemiska och känslomässiga sätt. Det är inte serotoninbrist som orsakar depression och inte depression som orsakar serotoninbrist; de är en och samma sak och precis som att anti-depressiva medel kan hjälpa vårt humör kan konst, litteratur och psykologi hjälpa vår kemiska balans.

Det är viktigt att ha detta i åtanke när vi tar oss an nästa del i denna essä.

* * *

Hur kommer det sig att vi överhuvudtaget kan bli deprimerade? Om depression är på alla vis skadligt borde vår kropp inte ha kunnat utvecklats rent evolutionärt till att vara kapabel att gå in i ett sådant tillstånd.

Det finns dock tillfällen – om vi tillåter vår fantasi lite utrymme – då de flesta av de egenskaper vi tillägnar depression faktiskt skulle kunna vara fördelaktiga för vissa sorters djur. Betänk de tidiga däggdjur, tex., som överlevde både dinosaurierna och dinosauriernas utrotning. De genomlevde hela tidsåldrar då den bästa livsstrategin var just att totalt ge upp sin livslust, sänka sin biologiska aktivitet och vänta på bättre tider.

Samma gäller för mindre episka tidsrymder som när regnstormen sveper in över landskapet. Då gömmer sig fåglarna i sina bon och aporna drar sig in under de tätaste lövverken. Där sjunker de ner i sitt kortvariga ide. Där faller en underlig stillhet och trötthet över dem. De vill inte längre samla mat, inte jaga eller kriga. De tar sig inte ens tid att plocka insekter från vännens päls. De bara väntar på bättre tider.

Har inte dessa tillstånd oerhört mycket gemensamt med det vi kallar depression? Jo, definitivt, men det är något som saknas. När vi föreställer oss djuren i denna situation känner vi igen oss. Det är en ganska mysig situation som vi själv upplevt någon gång när strömmen gått och all vardagens jäkt tycks upphöra för en stund. Det är rentav underbart att genomleva. Depressionen har kanske mycket gemensamt med dessa upplevelser, men den stora skillnaden är ju att depression känns alldeles förjäkligt.

Vad är det då som vi lagt till i våra depressiva tillstånd som gör denna skillnad?

Svaret jag vill erbjuda här – ett svar vi inte ska ta som slutgiltigt utan mer som än tankeställare än något annat – är att skillnaden består i vårt eget motstånd till denna naturliga känsla. Jag anser att vi genomgår samma procedur som alla dessa miljontals djur: vi ser hur verkligheten omkring oss blir farlig, osäker och främmande, och drar oss därmed tillbaka, gömmer oss en stund, vill tänka efter, studera, vänta på bättre tider, men i samma ögonblick som denna känsla kommer påstår vi att den är ogiltig, falsk, ond, att vi inte har tid att ta en paus, att vårt liv inte alls har några fel eller är opassande för oss, att vi måste fortsätta kämpa vidare med den uppgift vi har, det ansvar vi samlat på oss.

Det som kunde ha blivit några dagar, någon vecka, en månad eller två, av paus, eftertanke och sedan ett nytt försök i en riktning som passar oss bättre, blir istället till en ständigt närvarande kamp mellan längtan efter att fortsätta med det liv vi har och längtan efter att avbryta och börja om på nytt.

Depressionen består kanske främst inte i låga serotoninvärden utan i att vi anser att låga serotoninvärden är något oacceptabelt. Det som börjat som en frisk humörssänkning förvandlas till en kaotisk inre strid som innebär att humörsänkningen inte får de rätta beteendemässiga resultaten och därför inte kan nå sitt naturliga slut.

* * *

Redan i första essän av Makt/Balans skrev jag att vi borde se den nutida depressionsepidemin som en möjlighet, som ett tecken på att enormt många människor inser att deras liv saknar något, att det är något grundläggande fel på världen de lever i och att en stunds stillhet, eftertanke och en följande nystart är av högsta vikt.

För är det verkligen så konstigt att vi blir deprimerade? Är det egentligen inte helt rätt att vi är mörka till sinnes och oroliga för vår framtid? Även om vi har byggt oss en verklighet med mindre våld och större rikedom än någon annan tid i mänsklighetens historia så vet vi att allt inte står rätt till. Det sätt vi idag lever på – även i ett land som Sverige – är inte långsiktigt hållbart. Vårt dagliga beteende är fortfarande, när alla faktorer räknas in, ett skadligt beteende, för oss själva, för djur och natur, och för alla de möjliga framtider de mest poetiska ibland oss har fantiserat fram.

Det är rätt att det gör ont när vi skadar oss själva. Människor som inte har någon kapacitet för att känna smärta bryter ofta sina ben dussintals gånger, bränner sig på alla möjliga saker och dör inte sällan i en späd ålder. Folkgrupper som inte har blivit deprimerade när deras beteende var självförstörande har sedan länge dött ut.

Vår kollektiva melankoli är inte ett tecken på att vi håller på att bli sjuka; den är ett tecken på att vi håller på att bli friska!

Vi är intelligenta nog att se att vår samtid inte är fullständigt frisk, att något måste göras, att mycket måste förändras. När vi så fortsätter leva vårt vardagsliv trots dessa insikter är det helt rätt att vi sänker våra serotoninnivåer och signalerar att det är dags för en time-out, att dra sig tillbaka och försöka igen.

Att äta anti-depressiva medel för att fortsätta leva ett normalt liv är därför ofta ungefär samma sak som att äta smärtstillande för att fortsätta kunna banka sitt huvud i väggen. Istället för att se depressionen som den möjlighet för förnyelse som den verkligen är, väljer vi att blunda för vår kallelse och återvända till den självförstörelse som vår melankoli försökte förhindra.

* * *

Lägg märke till att jag inte gjort några referenser, att det inte finns någon vetenskaplig dokumentation bakom det jag skrivit. Överlag grundar sig allt det jag skrivit i fakta och i akademisk forskning, men sättet jag fört insikterna samman och skapat en ny berättelse av dem är högst filosofiskt och ska inte tas som slutgiltig sanning utan som ett försök att stimulera nya tankar och nya beteenden.

Repetera inte något jag har skrivit utan att kritiskt granska det först, inte bara genom källkritik utan genom att bedöma tankegångarna med ditt intellekt och ditt omdöme. Se vad de är värda och om de har någon relevans för ditt liv.

Till sist är det också viktigt att märka att depressionen i sig inte löser några problem, utan att den främst öppnar upp ett rum för eftertanke som tidigare inte fanns. Jag förespråkar inte depression utan nystart. Även om jag aldrig vill att depressionen ska försvinna från mitt liv hoppas jag sakta hitta en livsstil och en livsfilosofi som är såpass frisk och sammanhängande att jag inte längre ska behöva bli melankolisk särskilt ofta, att jag kan få tid att vara människa, att delta i skapandet av en värld där ungdomar inte ska behöva genomgå flera år av depression för att fly sitt samhälles missförstånd. Jag förespråkar lycka, utforskning, framgång och en lekfull värld, men jag anser att just depressionen måste få vara en oumbärlig del av vår mentala verklighet om vi ska kunna uppnå en så elegant vardag.

Kommentera