(3) Stilmedvetenhet: om konsten att värdera

Något gömmer sig i dig. Det bor i din gång, din hållning, dina ord, ditt val av kläder, av vänner, nöjen och yrke. Föräldrarna hörde det i dina första jollringar och en dag ska folk minnas det när du är död.

Det är något vi ärver, förändrar och lämnar efter oss; något som gör oss unika och som vi aldrig kan fly ifrån – något som är viktigare för strävaren än allt annat.

Det jag talar om är stil.

Trots att stilen lever i allt vi gör och inte går att undvika är den oerhört svår att tala om. Visst finns det något unikt och ständigt i varje individ, men går det verkligen att definiera? Jo, det tror jag – men för det behöver vi en analogi…

Låt oss se individen som en konstnär – en målare – med vissa begränsningar. För det första finns det inga vita dukar, för det andra kan hon aldrig radera sina penseldrag och för det tredje stänker främlingar ständigt färg på hennes tavla.

Från dag ett mottar hon en genetiskt färgad duk och innan hon ens lärt sig måla har nya lager av kultur, uppväxt och miljö kladdats dit. Hon gör några tveksamma drag med sin pensel, men märker att hon målat rött istället för blått och vill ändra det. Till hennes förskräckelse verkar dock inte färgen torka och när hon försöker måla över misstaget blandas bara den gamla och nya färgen ihop, och resultatet blir något alldeles oförutsägbart.

Denna tavla kallar jag hennes stil – något som är både föränderligt och orubbligt.

* * *

För att förtydliga vad jag menar är det nog bäst att undersöka några verkliga konstnärer.

Ta John Lennon till exempel: med the Beatles skrev han först slipade poplåtar, gick vidare till att skapa verk av bombastisk komplexitet, för att sedan skala bort allt överflödigt i sin solodebut. Han vände sig hela tiden bort från gårdagen, försökte bli något nytt, något bättre; men kan vi undgå att höra en tydlig Lennon-stil som genomsyrade hans musik från första tonen till den sista? Var det inte denna stil han själv började bli medveten om när han skrev Mother?

Och ta Picasso eller Kanye West, för den delen. Inte ens övergången till kubismen kapade banden med Picassos tidigare verk – och visst kan vi, trots avgrunden mellan dem, höra den ständige West lika tydligt i The College Dropout som i Yeezus.

Detsamma gäller för civilisationer som individer.

Kan inte den sämst bildade se skillnad på en antik Kinesisk staty och en antik Grekisk? De två folkslagen kom båda ursprungligen från Afrika och hade näst intill identiska hjärnor, men genom att år efter år måla ständigt nya lager på den gamla tavlan formade de till slut två distinkta stilar som ingen född under deras inflytande kan undvika att förhålla sig till.

Precis som att ingen svensk kan låta bli att uttrycka lite av vikingatiden, kristendomen, Bellman, neutraliteten, funkisarkitekturen, ABBA och Zlatan i sin egen stil — oberoende om det handlar om ett förakt för detta arv eller en uppskattning.

Det förflutna har en orubblig påverkan på vår verklighet, men våra handlingar i nuet förändrar också ständigt det förflutnas betydelse.

Detta är enligt Makt/Balans definitionen av stil.

* * *

När de kastas ut ur vardagen lär sig strävarna om stilens föränderlighet. Vardagsmänniskor finner sin stil i en identitet, genom att finna en kategori där de passar in och sedan följa den kategorins manuskript. Strävaren är den som inte funnit någon passande kategori och därför måste skapa sin egen.

Strävaren måste ge sig ut i världen och pröva sina krafter och sin smak. Alla handlingar blir till experiment som strävaren analyserar för att få reda på sin stil; alla intryck provsmakningar; alla påfrestningar lärdomar om styrkor och svagheter; alla möten bevis på vilka relationer som lyfter och sänker. Och efter många turer mellan norr och söder lär sig strävaren att acceptera sitt förflutna och välja sin framtid.

Stilmedvetenhet innebär att lära sig uppskatta det jag är, för att det är vad jag är – men att ändå förändra och förbättra detta jag, eftersom jag alltid kan bli mer mig själv än vad jag just nu råkar vara.

Genom att uppnå stilmedvetenhet blir strävarens första förvirrande resor ut i vildmarken till väl valda turer för att nå djupare insikter och ta kontroll över större resurser. Den stilmedvetne känner till sitt eget temperament och vet vad som måste förverkligas för att en värld med rätt temperatur ska växa fram.

Det som skilde Konfucius, Sokrates och Buddha från tusentals andra med liknande insikter var att dessa tre besatt en maktlystnad och stilmedvetenhet utöver det vanliga. Var och en omtolkade hela sin kulturs förflutna enligt sitt eget omdöme och nådde nya slutsatser om sant och falskt, gott och ont, vackert och fult, som bättre stämde överens med deras eget temperament. Och eftersom deras stil var så slipad kunde ingen som hörde talas dem honom låta bli att inkludera deras stil i sin egen.

Precis som att djuriska instinkter lever kvar i vår religion –  och religion i vår vetenskap –  kommer dessa tre att fortsätta utöva inflytande så länge mänskligheten överlever. När en individs stil en gång ristats in i en kultur kan den aldrig suddas ut.

Kunskapen om detta kallar jag stilmedvetenhet.

* * *

Lägg märke till att även om jag kallar Konfucius, Sokrates och Buddha både maktlystna och mäktiga räknas de inte som “skadliga” människor. Jag vill påstå att orsaken till detta är att stilmedvetenhet balanserar maktlystnaden och förbättrar livet inte bara för individen utan också för hela samhället.

Den stilmedvetne strävaren vill ju uppenbarligen omforma världen i sin egen avbild – och för att det ska ske måste det finnas en värld och ett samhälle som kan förstå strävarens idéer och genomföra förändringarna. När verklig maktlystnad visar sig blir det i strävarens självintresse att leva på en planet med ett stabilt ekosystem, ett välfungerande samhälle och välnärda, välutbildade, samarbetsvilliga varelser.

En stilmedveten strävare avskyr egoism och kortsiktighet både inom sig och i samhället. Egoismen är för den stilmedvetne en självmotsägelse, ett missförstånd. Egoisten känner inte till sin egen stil – sitt eget verkliga intresse – och kan därför bara mäta sin framgång genom segrar över andra, vilket ofta är ett sämre mätvärde än slumpen.

Den stilmedvetne strävaren har ersatt sin blinda egoism med en medveten själviskhet och förstår att: för att främja individen måste världen som helhet också främjas.

Stilmedvetenhet är ett utmärkt exempel på hur ett givmilt och uppoffrande beteende kan uppstå ur ett rent själviskt, maktlystet tänkande – vilket vi ska tala mer om nästa vecka då temat är: skaparen.

(2) Makt: en analys av vad vi strävar efter

Vi har nu börjat lära känna varandra och kan därför tala lite mer förtroligt. Det finns många ting som ska behandlas idag: makt, värderingar, levnadsberättelser och annat smått och gott.

Men jag vill börja med att ställa en fråga. Den lyder: varför sträva?

Vore det inte lättare att bara stanna där vi är, acceptera det som givits oss och njuta av stunden? Vardagslivet är trots allt ganska vackert. Allt har sin stilla gång, människor vaknar, arbetar, somnar och repeterar sina vanemönster om och om igen. Det fungerar ganska väl – i alla fall i ett land som Sverige där sannolikheten att en fiendearmé plötsligt invaderar ditt sovrum är ganska liten.

Så: varför sträva?

Mitt provisoriska svar är att strävaren inte har något annat val. De flesta av oss har kanske ursäkter och förklaringar för våra ansträngningar – måhända bidrar vi till någon samhällsförändring eller vill bara förbättra vår livssituation – men däri gömmer sig inte strävarens kärna. Den finner vi i en mer grundläggande dynamik.

Strävaren är – för att uttrycka det enkelt – den som har ett opassande temperament för vardagslivet. Antingen är vardagen för varm och stojig eller så är den för kall och tyst.

Den första situationen leder till en strävan efter ett nordligare klimat och den andra till ett sydligare (nu talar vi alltså bildligt). De flesta strävare verkar dock kryssa fram och tillbaka på ständig jakt rätt temperatur, vilket kan dramatiseras som: “för varmt, för kallt, för varmt, för kallt, etc. etc.”

Nu låter det kanske inte alltför trevligt att vara strävare – att vara ett slags missfoster som inte hör hemma någonstans och därför aldrig kan sluta springa. Men de goda nyheterna för alla som känner igen sig är att varje svängom leder till nya insikter och nya resurser. Uppe i norr är luften klar, vilket gör att vi kan se längre än folket hemma i byn; och nere i söder råder det hejvild kommers och tävling, vilket både berikar och förstärker – så länge vi inte går under i kampen.

Den strävare som använder sina insikter för att skaffa sig resurser och sina resurser för att finna insikter blir till slut stark nog att återvända till sin hemby och bygga om den efter egen smak – med vilket jag menar att strävaren förändrar vardagens klimat tills temperaturen blir precis rätt.

I essän “Strävaren” definierade jag makt som förmågan att åstadkomma något och den strävare som återvänt hem och skapat en ny värld har, i ordens mest starka betydelse: åstadkommit något.

Frågan: varför sträva? har därför inte bara mitt provisoriska svar: för att vi inte har något annat val, utan också det mer insiktsfulla: för att skaffa makt nog att inte behöva sträva längre.

Strävaren är den varelse som inte har ett hem förrän den byggt sig ett.

* * *

Den som någon gång sett en film eller läst en bok känner nog igen denna svängom genom världens ytterligheter som hjältens resa (bäst beskriven av Joseph Campbell) och om jag vore lite yngre kanske jag skulle ha gett strävaren namnet hjälten istället. Men skillnaden på dessa två är stor. I berättelsernas värld är slutet redan färdigt när resan börjar – i verkligheten, däremot, måste vi skapa vårt eget slut.

I verkligheten leder strävan oss till att bli affärsman, politiker, krigare, filosofer, vetenskapsmän, idrottsmän, munkar eller något än mer galet. I verkligheten fastnar vi på vår insikts-resa i norr och vågar inte komma tillbaka till vardagen, vi gömmer oss på universitetet eller i studion och blickar med längtan upp mot himlen. I verkligheten fastnar vi på vår resurs-resa i söder och vill bara bli rikare, starkare, snabbare utan att veta riktigt varför och slukas till slut upp av vår egen girighet.

Makt/Balans är en berättelse om strävaren, för strävaren – och i denna berättelse kommer vi att studera verklighetens motsvarighet till hjältens resa.

Vi ska se att strävaren inte kan förstå sig själv på något annat sätt än den som ständigt måste ge sig ut på resor för att skaffa ny makt. Och eftersom allas resor ser olika ut (en söker sig söderut, en norrut, en ger sig iväg, en vill hem) måste strävaren kontinuerligt förändra och uppdatera sina värden och värderingar, vad som räknas som gott och ont, vad som är goda och dåliga vanor, smaker, beteenden etc.

En astronom som länge varit i norr och studerat stjärnornas rörelser måste söka sig söderut för att lära sig förmedla sina insikter till människorna, medan en affärsman som framgångsrikt tjänat en förmögenhet måste söka sig norrut för att lära sig vad han borde spendera sina resurser på.

En nybliven strävare måste gå emot allt och alla, skita i regler och förkasta traditioner för att finna sin väg, men en gammal strävare som nu är genuint mäktig måste återvända hem och kompromissa med vardagsmänniskornas vanemönster för att kunna bygga sin nya värld.

Svaret på etikens kärnfråga: vad är rätt och vad är fel? blir därför: det beror på vem du är och var du befinner dig i din levnadsberättelse.

* * *

En strävare som överlever sina första vilda resor ökar snart avståndet till vardagen och öppna sakta upp en sfär där tanken och handlingen är allt mer fri. I denna sfär kan vi lära oss om oss själva och vår värld på ett sätt som vore omöjligt för de som är upptagna med vardagsbestyr och traditioner – här kan vi se vad vår levnadsberättelse kräver och därmed hur vi borde värdera vår omgivning.

Konsten att värdera på detta vis kallar jag stilmedvetenhet och det är genom att lära sig denna konst som strävaren går från att vilset jaga efter skuggor till att aktivt och fokuserat söka efter just den makt som den nuvarande livssituationen behöver.

I nästa essä blir just stilmedvetenheten huvudtemat och därefter hamnar återvändandet till vardagen och skapandet under vårt mikroskop. Men jag hoppas att vi genom denna översiktliga analys av strävandets ursprung och destination redan har lyckats skönja konturerna av strävarens unika livsfilosofi.

(1) Strävaren: en berättelse om dem som aldrig får nog

Vissa människor är mer drivna än andra; oavsett målet kan somliga inte sluta sträva efter att bli starkare, kunnigare – bättre.

Essäserien Makt/Balans är en berättelse om strävaren, för strävaren – skriven av en strävare. Den är varken menad att hylla eller fördöma de strävande; den ämnar endast förstå vilka de är och varför de inte kan sluta sträva.

Serien är skapad för att fylla ett tomrum i den idévärld vi nu lever i. I åratal har jag jagat efter ett tankesätt som har utrymme för strävarens instinkter, som speglar de värderingar och motivationer som strävaren ofta har – men, trots många upplysta gamla filosofier och komplexa moderna livsåskådningar, saknades oftast vetenskapens precision i de antika böckerna och en plats för tydliga värdeskalor i samtida texter; och de få tankesätt som lyckades balansera logik och omdöme saknade istället en röst skarp nog att höras genom nutidens mediamyller.

Makt/Balans är därför ett försök att kombinera idéer som tidigare har levt åtskilda och att uttrycka dem med en ny röst. Tankegångarna vi kommer att utforska har ekat i människohjärnor tusen gånger förut, men målet här är att lyfta upp dem ur dypölarna, putsa rent dem och ställa fram dem i en ordningsföljd som avslöjar en ny berättelse.

* * *

Namnet Makt/Balans ger oss två av huvudidéerna i vår berättelse. Mer idéer väntar i framtida inlägg, men dessa två är för viktiga för att inte omedelbart förklaras.

Med makt menar jag: förmågan att åstadkomma något. Utan makt är all förändring omöjlig och eftersom strävaren mer än något annat drömmer om förändring (vare sig i kunskap eller styrka) är maktlystnaden ett av strävarnas tydligaste kännetecken. Makt kan användas för både gott och ont, men kan aldrig vara neutral eftersom makt alltid förändrar.

Med balans menar jag: förmågan att utöva makt utan att förstöra sig själv. Utan balans är makten alltid tillfällig. För att behålla och öka sin makt måste strävaren balansera en makt mot en annan och på så viss uppnå jämnvikt. Strävare dör oftast yngre än vardagsmänniskor eftersom de lätt slits sönder av sin egen maktlystnad.

Makt/Balans innebär därför att: öka makt utan att förlora balansen – det är konsten strävaren måste lära sig för att undvika en otidsenlig död.

* * *

Det är en konst att lära sig leva och att lära sig dö – och filosofier är meningslösa om de inte kan lära ut denna konst. Alla berättelser, argument och övningar jag skriver om i denna serie kommer att grunda sig i praktiska livssituationer och relatera till hur vi bäst hanterar dem.

Livet kan göra ont – jäkligt ont – men strävaren inser sakta att det är just de som är villiga att acceptera smärtan, lidandet och fulheten som är kapabla att leva fullt ut. Och det är just dessa livskonstnärer som tar sig an uppgiften (för allas skull) att skapa en sfär av skönhet och säkerhet mitt ibland vildmarkens faror.

Makt/Balans är ett försök till en livsfilosofi som stimulerar tveksamma kroppar och mjukar upp förstelnade tankar; en filosofi som både motiverar och begränsar strävandet, som visar hur vi både kan frigöra och kontrollera oss själva; en filosofi som ger oss en grund att stå på, en atmosfär vi kan andas, men som sedan släpper oss fria att skapa våra egna värden och agera enligt vårt eget omdöme.

I dagens depressionsepidemi ser vi en möjlighet. Apatin och det outhärdliga mörkret kommer först när vår varelse inte längre orkar med den verklighet vi lever i. Det kan tolkas som en sjukdom, ett fel, något som behövs medicineras; men en strävare borde se i depressionen en kallelse till äventyr, en röst som säger: “det är dags att ge sig av, att förändra allt, att lära sig på nytt”.

I och med detta börjar vi bygga broar mellan det förflutna och framtiden. Makt/Balans tar mycket av sin ton och sina berättelser från antika stormakter som Kina, Grekland, Persien och Indien och lyfter fram glömda religiösa insikter som är oumbärliga för många av de problem vi kämpar med idag. Tidigare obskyra ting som moral, etik, dygd, meditation och ritual måste lyftas upp ur mörkret och avslöjas för de praktiska (och vetenskapligt analyserbara) tekniker de verkligen är.

När det gäller något så viktigt som en livsfilosofi måste alla akademiskt uppfunna skiljelinjer mellan konst, religion och vetenskap upphöra. Den rätta handlingen måste grundas i hur världen ser ut och vad vi vet om den; därför kommer vetenskapliga upptäckter alltid att påverka våra moraliska beslut. Även konsten går att tala om både vetenskapligt (vilka effekter den har på människor) och moraliskt (om dessa effekter är bra eller dåliga).

Detta är speciellt viktigt att inse för en strävare. Den som styr sitt eget liv och inte följer andras vägar måste hela tiden ta beslut om rätt och fel. Strävarens tankar blir genom ökat inflytande sakta till strävarens verklighet. Och om vår livsförståelse då inte är sammanhängande riskerar vi att bli både fysiskt och psykiskt sjuka samt att förstöra den grupp eller det samhälle som vi är en del av.

Därför måste strävarna ta moral och etik på större allvar än någon annan – av rent självintresse.

* * *

En berättelse kan lära oss mycket, men när vi går vilse är det säkrare att ha en karta till hands. Motivationskartan är utformad för att hjälpa oss att hitta tillbaka hem när vi råkat hamna på irrvägar. Många strävare har ett bipolärt humör och vet att det är lika lätt att förtränga mörkret när man befinner sig i ljuset som det är svårt att minnas ljuset när man förlorat sig i mörkret. Därför behöver vi en överblick, ett sätt att centrera oss när vi hamnat långt ute i periferin.

Motivationskarta

Motivationskartan får tjäna som en referenspunkt genom de femtiotvå inlägg som planeras i denna essäserie. Den kommer hjälpa oss att förklara hur strävande hänger ihop med skapande, hur äventyret hänger ihop med vardagen och vad en idrottsman, en entreprenör, en fysiker och en munk har gemensamt.

Som allt annat i dessa texter har den dock inget värde bortom dess nytta för vår praktiska livssituation och våra konstnärliga projekt – den dag vi finner en bättre karta får den gamla samla damm.

* * *

Alla människor är inte strävare, men de har onekligen en strävare inom sig. Även om det länge har varit oartigt att tala om objektiva värden, om hierarkier och högkultur, sveper redan förändringens vindar över oss (vilket vi ska studera närmare under veckorna som kommer). Det saknas dock ännu en röst som uttalar vad vi väntar på att höra, en röst med rötter i det förgångna men med blicken mot framtiden.

Detta är ett försök att ge liv åt den rösten. Men inte bara för att skrika: “strävare visa er!” utan också för att i ny skrud lyfta fram de gamla lärorna om psykisk träning, utveckling av omdöme, självmedvetenhet och god smak som gått förlorade under mer än hundra år av överdrivet hjordnära tänkande.

Vi kan vänta och se vad som händer, men när tystnaden hotar att dölja något av genuint värde återstår endast en sak: att tala.