Något gömmer sig i dig. Det bor i din gång, din hållning, dina ord, ditt val av kläder, av vänner, nöjen och yrke. Föräldrarna hörde det i dina första jollringar och en dag ska folk minnas det när du är död.
Det är något vi ärver, förändrar och lämnar efter oss; något som gör oss unika och som vi aldrig kan fly ifrån – något som är viktigare för strävaren än allt annat.
Det jag talar om är stil.
Trots att stilen lever i allt vi gör och inte går att undvika är den oerhört svår att tala om. Visst finns det något unikt och ständigt i varje individ, men går det verkligen att definiera? Jo, det tror jag – men för det behöver vi en analogi…
Låt oss se individen som en konstnär – en målare – med vissa begränsningar. För det första finns det inga vita dukar, för det andra kan hon aldrig radera sina penseldrag och för det tredje stänker främlingar ständigt färg på hennes tavla.
Från dag ett mottar hon en genetiskt färgad duk och innan hon ens lärt sig måla har nya lager av kultur, uppväxt och miljö kladdats dit. Hon gör några tveksamma drag med sin pensel, men märker att hon målat rött istället för blått och vill ändra det. Till hennes förskräckelse verkar dock inte färgen torka och när hon försöker måla över misstaget blandas bara den gamla och nya färgen ihop, och resultatet blir något alldeles oförutsägbart.
Denna tavla kallar jag hennes stil – något som är både föränderligt och orubbligt.
* * *
För att förtydliga vad jag menar är det nog bäst att undersöka några verkliga konstnärer.
Ta John Lennon till exempel: med the Beatles skrev han först slipade poplåtar, gick vidare till att skapa verk av bombastisk komplexitet, för att sedan skala bort allt överflödigt i sin solodebut. Han vände sig hela tiden bort från gårdagen, försökte bli något nytt, något bättre; men kan vi undgå att höra en tydlig Lennon-stil som genomsyrade hans musik från första tonen till den sista? Var det inte denna stil han själv började bli medveten om när han skrev Mother?
Och ta Picasso eller Kanye West, för den delen. Inte ens övergången till kubismen kapade banden med Picassos tidigare verk – och visst kan vi, trots avgrunden mellan dem, höra den ständige West lika tydligt i The College Dropout som i Yeezus.
Detsamma gäller för civilisationer som individer.
Kan inte den sämst bildade se skillnad på en antik Kinesisk staty och en antik Grekisk? De två folkslagen kom båda ursprungligen från Afrika och hade näst intill identiska hjärnor, men genom att år efter år måla ständigt nya lager på den gamla tavlan formade de till slut två distinkta stilar som ingen född under deras inflytande kan undvika att förhålla sig till.
Precis som att ingen svensk kan låta bli att uttrycka lite av vikingatiden, kristendomen, Bellman, neutraliteten, funkisarkitekturen, ABBA och Zlatan i sin egen stil — oberoende om det handlar om ett förakt för detta arv eller en uppskattning.
Det förflutna har en orubblig påverkan på vår verklighet, men våra handlingar i nuet förändrar också ständigt det förflutnas betydelse.
Detta är enligt Makt/Balans definitionen av stil.
* * *
När de kastas ut ur vardagen lär sig strävarna om stilens föränderlighet. Vardagsmänniskor finner sin stil i en identitet, genom att finna en kategori där de passar in och sedan följa den kategorins manuskript. Strävaren är den som inte funnit någon passande kategori och därför måste skapa sin egen.
Strävaren måste ge sig ut i världen och pröva sina krafter och sin smak. Alla handlingar blir till experiment som strävaren analyserar för att få reda på sin stil; alla intryck provsmakningar; alla påfrestningar lärdomar om styrkor och svagheter; alla möten bevis på vilka relationer som lyfter och sänker. Och efter många turer mellan norr och söder lär sig strävaren att acceptera sitt förflutna och välja sin framtid.
Stilmedvetenhet innebär att lära sig uppskatta det jag är, för att det är vad jag är – men att ändå förändra och förbättra detta jag, eftersom jag alltid kan bli mer mig själv än vad jag just nu råkar vara.
Genom att uppnå stilmedvetenhet blir strävarens första förvirrande resor ut i vildmarken till väl valda turer för att nå djupare insikter och ta kontroll över större resurser. Den stilmedvetne känner till sitt eget temperament och vet vad som måste förverkligas för att en värld med rätt temperatur ska växa fram.
Det som skilde Konfucius, Sokrates och Buddha från tusentals andra med liknande insikter var att dessa tre besatt en maktlystnad och stilmedvetenhet utöver det vanliga. Var och en omtolkade hela sin kulturs förflutna enligt sitt eget omdöme och nådde nya slutsatser om sant och falskt, gott och ont, vackert och fult, som bättre stämde överens med deras eget temperament. Och eftersom deras stil var så slipad kunde ingen som hörde talas dem honom låta bli att inkludera deras stil i sin egen.
Precis som att djuriska instinkter lever kvar i vår religion – och religion i vår vetenskap – kommer dessa tre att fortsätta utöva inflytande så länge mänskligheten överlever. När en individs stil en gång ristats in i en kultur kan den aldrig suddas ut.
Kunskapen om detta kallar jag stilmedvetenhet.
* * *
Lägg märke till att även om jag kallar Konfucius, Sokrates och Buddha både maktlystna och mäktiga räknas de inte som “skadliga” människor. Jag vill påstå att orsaken till detta är att stilmedvetenhet balanserar maktlystnaden och förbättrar livet inte bara för individen utan också för hela samhället.
Den stilmedvetne strävaren vill ju uppenbarligen omforma världen i sin egen avbild – och för att det ska ske måste det finnas en värld och ett samhälle som kan förstå strävarens idéer och genomföra förändringarna. När verklig maktlystnad visar sig blir det i strävarens självintresse att leva på en planet med ett stabilt ekosystem, ett välfungerande samhälle och välnärda, välutbildade, samarbetsvilliga varelser.
En stilmedveten strävare avskyr egoism och kortsiktighet både inom sig och i samhället. Egoismen är för den stilmedvetne en självmotsägelse, ett missförstånd. Egoisten känner inte till sin egen stil – sitt eget verkliga intresse – och kan därför bara mäta sin framgång genom segrar över andra, vilket ofta är ett sämre mätvärde än slumpen.
Den stilmedvetne strävaren har ersatt sin blinda egoism med en medveten själviskhet och förstår att: för att främja individen måste världen som helhet också främjas.
Stilmedvetenhet är ett utmärkt exempel på hur ett givmilt och uppoffrande beteende kan uppstå ur ett rent själviskt, maktlystet tänkande – vilket vi ska tala mer om nästa vecka då temat är: skaparen.