(4) Skapandet: om gåvorna från vildmarken

– Vem är det som står där och lyser så vackert i fjärran? Är det inte strävaren?

– Jo, hon är en av de värsta. Hon bröt alla regler och gav sig av. Nu har hon färdats till nordens högsta bergstopp och söderns djupaste dal. Hon vet vem hon är och vad hon vill.

– Kommer hon inte emot oss?

– Jovisst. Hennes resa närmar sig sitt slut och nu återvänder hon hem.

– Se vad hon lyser! Och vad är det hon bär på?

– Det är vildmarkens gåvor, farliga och underbara ting.

– Och nu delar hon ut dem. Kom! Låt oss gå fram och se om vi kan få något!

– Vi behöver inte skynda. Tids nog kommer hon att nå oss alla…

* * *

Vi lever i en värld utan raka linjer, allt böjs runt och återvänder till platsen där de började. Dagar, årstider, galaktiska rundvandringar. Ännu vet vi inte om Big Bang kommer att leda till en sammandragning eller en sakta utspädning, men jag skulle inte bli förvånad om vi även där fann en cirkel till slut.

“Så som i himmelen, så ock på jorden”, säger de, och för att sluta äventyrets cirkel måste strävaren återvända till den gemenskap som en gång stötte bort henne. Så länge vardagslivet är en fiende förblir strävaren obalanserad, maktlös – en linje som längtar efter att bli en cirkel.

Denna återkomst kallar vi den skapande rörelsen.

Istället för den separation och det avståndstagande som strävandet inneburit involverar skapandet ett närmande och en reparation. Den idrottsman som lämnat sina vänner för att satsa helt på träningen, den musiker som trotsat sin familj för att öva sin konst, den filosof som nekat umgänge för att läsa och meditera – de riskerar alla att gå under om de inte finner ett sätt att vända sig tillbaka mot alla de lämnat bakom sig och visa upp sina nya kunskaper.

Det är först när insikter och resurser kombineras till en nyskapande stil som maktens cirkel sluts. Resan är inte färdig förrän strävaren återvänder hem och skapar en ny värld för sig själv och för sina medmänniskor. Precis som att vi inte kan utöva genuin makt utan balans kan vi inte verkligt sträva utan att också skapa.

* * *

Strävarens återkomst är dock en förunderlig syn för vardagsmänniskan. I vanornas rike är man den man är och har den talang man har. Påståendet att strävaren förbättrats och utvecklat sina resurser och insikter ringer falskt i deras ögon och de föredrar att tolka det som att strävaren haft talangen hela tiden, men bara inte upptäckt den förrän nu.

Strävaren som tidigare framstod som en brottsling och alldeles för självisk återvänder plötsligt med gåvor och underliga uppvisningar och ger givmilt av dessa till alla som kommer nära. Vardagsmänniskorna säger att “visst var det för mycket själviskhet förut, men är det här inte slöseri?” Det hindrar dem dock inte från att ta del av de skimrande gåvorna från vildmarken.

Den som inte genomlevt denna process har svårt att förstå den. Kan det verkligen vara samma person, den som ena stunden ignorerar alla medmänniskor och bryter mot alla regler för att gå sin egen väg, och den som sedan återvänder med alla dessa gåvor? De kan inte se att det båda handlingarna har gemensamt är makt.

I strävandet lyfter sig den maktlystne bortom det vanliga och finner sig själv. I skapandet omformar strävaren världen i sin egen avbild och den stilmedvetne vet att detta är det största man kan åstadkomma. Ju fler ungdomar idrottsmannen tränar upp, desto tydligare kommer hennes stil synas i framtida uppvisningar. Samma gäller för musikerns melodier och filosofens texter.

Det finns därför inget som är mer själviskt än givandet. Att ge är att reproducera sig själv.

Det är dock bara den stilmedvetne strävaren kan utöva makt i skapandet. Den som inte känner sin egen stil kan inte vara mer än en slav åt andras intressen.

* * *

Måste vi säga så? Måste vi förstöra skapandet och givandet genom att visa att de involverar makt och själviskhet?

Mitt svar är: ja – det måste vi. Det är nödvändigt för att visa att makt och själviskhet inte är onda utan oumbärliga delar för allt gott och ont. I den bild som Makt/Balans målar upp finns det bara en källa till ondska och den går under två namn vi redan hört: egoism och obalans.

För att bättre förstå hur en strävare kan undvika obalans får vi ta oss en blick på Motivationskartan igen:

Motivationskarta

För att uppnå Makt/Balans måste vi balansera insiktsresan i norr med resursresan i söder och likaså strävandets separation från gemenskapen med skapandet reparation av en ny gemenskap. På kartan representeras detta av en symmetrisk åtta som ständigt ger sig av i två riktningar men som lika ständigt återvänder till mitten.

Vi ser här skillnaden på ett nordligt skapande som vill visa den godhet som insikter avslöjar, och på ett sydligt skapande som vill uttrycka den glädje som befinner sig när man behärskar sina resurser.

Vi kan även se skillnaden här på vardagslivet som går sin stilla gång i cirkeln i mitten – där vanan (tradition, lagar, regler) är den stabiliserande kraften – och på äventyrslivet som kastar sig ut för att upptäcka verkligheten och dess möjligheter.

Detta låter oss, till sist, se att även om de balanserade, stilmedvetna, skapande strävarna är själviska så är de inte egoistiska. De blir till samhällets lungor och drar genom sina äventyr in nytt syre i vardagen.

Den strävare som lärt sig skapa vet hur beroende hon är av alla vardagsmänniskor och ser därför inte ner på dem utan behandlar dem som sitt eget hjärta och hem. Men hon lockas ändå inte att förlora sig i vardagslivet eftersom hon ser att allt som vardagsmänniskorna idag värderar en gång upptäcktes eller skapades av en strävare på äventyr – hon ser att den själviske strävaren är oumbärlig.

Den strävare som medvetet lever på detta stiliga, skapande, balanserade vis kallar vi: livskonstnären.

* * *

Och därmed kan vi erkänna att även om denna serie är skriven för strävare, av en strävare, så handlar den inte huvudsakligen om strävaren utan om den varelse hon har möjligheten att förvandlas till – just livskonstnären.

Vi har redan kommit långt, men från och med nästa essä flyttas vårt fokus än tydligare till frågan om: hur kan jag som strävare utvecklas till en livskonstnär? Är det ens en möjlighet eller bara ett flyktigt ideal? Vad finns det för konkreta steg?

Det första försöket att besvara dessa frågor kommer nästa vecka i essän om “Livssituationen” där vi ska undersöka vår upplevelse, vårt medvetande, kopplingen mellan det fysiska och det psykiska – och därmed vår frihet.

Kommentera