(12) Livet blir meningslöst utan rätt mental kost

Jag har krupit ner under golvet. Öppningen var smal och jag fastnade nästan, men nu har jag tagit mig ner under jorden, ner i rännan där fabrikens avfall rinner. Här förvandlas smutsen under året till svavelväte och hårdnar. Nu är det en kletig massa full av steniga klumpar.

Jag rättar till gasmasken, tar emot hackan som kollegan på golvet ovanför mig skickar ner och börjar hugga. Samtidigt öppnar någon kranen till en vattenslang och börjar spola i ena ändan. Någon annan hissar ner en sugslang som med hjälp av kraftigt vakuum drar till sig vattnet och de små bitar avfall som jag hackat loss.

Det dånar och skriker. Nu har svavelmätaren satt igång och varnar för att gifterna i luften växer sig allt tjockare. Men ännu är det inte farlig nog för att fly. I någon timma till fortsätter jag hacka och skrapa medan svetten rinner…

* * *

Denna situation har jag upplevt varje sommar under åtta års tid. Olika år har den betytt olika saker, men idag kan den hjälpa mig att illustrera varför det är viktigt att bry sig om den kultur vi konsumerar. Jobbet under golvet i fabriken blir här till ett generellt exempel på ett arbete som är svårt att tycka om, kanske extremt på många sätt och vis, men ändå jämförbart med diverse kontorsarbeten och annan vardaglig monotoni.

För hur många människor, från tio tusen år sedan tills idag, har inte hamnat i just denna slags livssituation, där livet tycks mörkt, svårt, nästan outhärdligt, men där vi känner oss manade att fortsätta, att slita och lida vidare för någon framtida belöning som vi inte riktigt minns?

Flera gånger när jag befann mig där nere frågade jag: Hur hamnade jag här? Vilken slags framtid var det jag sökte genom att erbjuda mina tjänster på denna plats? Det måste finnas en anledning. Jag valde bort livets alla andra vägar för att resa genom denna stinkande grop. Vad var det som lockade? Vad var motivationen?

* * *

Sanningen är att vi sällan vet det verkliga svaret på denna fråga. Beroende på vem vi frågar, vilka känslor eller tankar vi undersöker, finner vi att olika berättelser träder fram i ljuset, olika förklaringar om orsak och verkan, om motivation och val.

Säkerligen hamnade vi i slitets grop för att vi behövde en inkomst – och vi behövde en inkomst eftersom en god summa pengar kan stilla de flesta av våra begär. Om detta är vår berättelse handlar det nu om att stå ut med slitet för att få en senare belöning. Det kvittar därmed vad vi gör så länge resultatet – pengarna – är detsamma.

Men självklart finns det i vår värld många vägar till en inkomst. Varför hamnade jag i just denna grop? I mitt fall handlar det mycket om ett avbräck från studier och skrivande, ett kliv ner i mänskovärlden där världen är lite mer verklig, där saker och ting ger lite motstånd och har tyngd. Arbetet under fabriksgolvet är hårt, men det påminner mig om hur verkligheten har varit för många under lång tid och fortsätter vara för många idag.

Denna berättelse gör att mitt slit inte bara är ett medel på vägen till ett mål. Själva arbetet är en del av målet. När gasmasken klämmer och fingrarna värker upplever jag något som berikar mig. Jag lär mig något som jag annars hade glömt. Varje hugg med järnspettet, varje tramp med stöveln, varje hukning för att undfly rör och armeringsjärn är en meningsfull handling, något som i denna berättelse ger mig något nytt.

* * *

Vi skulle kunna fortsätta upptäcka rivaliserande berättelser länge till. Ibland är det känslan att vara en del i en större produktionsprocess som motiverar mig. Ibland är det att arbeta med min bror eller far. Ibland är det att den smärtsamma upplevelsen är bra meditationsträning. Ibland tror jag bara att jag försöker straffa mig själv.

Det är dock inte antalet berättelser som är poängen med denna illustration utan deras variation och hur de förändrar själva upplevelsen när jag nu befinner mig mitt i arbetet.

I den ena berättelsen drivs jag av en ansvarskänsla och är hård och bitter; i en annan är jag upprymd och glad; i en tredje är jag deprimerad; och en fjärde känner jag hur detta ögonblick är helt perfekt.

Kläderna och verktygen är de samma, människorna och omgivningen de samma – allt är på alla sätt identiskt förutom de symboler jag använder för att förklara situationen. Så viktig är mening i våra liv; så kraftiga är de berättelser vi använder för att skapa meningsfullhet.

* * *

För att bygga nya muskler måste vi äta proteiner och samma logik gäller när vi skapar våra berättelser. Vi måste vi samla ihop teman, motiv och symboler för att kunna väva samman en handling som är kapabel att ge mening till vår livssituation.

Den variation av berättelser som finns tillgängliga för mig när jag kliver ner i gropen är fullständigt beroende av de ingredienser jag samlat på mig under åren. En annan människa med annan kulturell bakgrund, som läst andra böcker, sett andra filmer, konverserat med andra sorters människor, skulle upptäcka ett helt annat panorama av berättelser finns tillgängliga.

Viktigast av allt är att jag någon gång snubblat över insikten att det finns flera möjliga berättelser för varje situation. Om jag inte vetat detta hade jag antagligen fastnat i första bästa förklaring av mitt slit och sannolikt hade denna berättelse inte varit särskilt lockande och min upplevelse därför ganska förskräcklig.

Näst viktigast är att jag samlat på mig såpass rika resurser av symboler, motivationer och handlingar att jag kan konstruera en meningsfull upplevelse i varje möjlig livssituation. Alla kan vi tala oss blå i ansiktet om vårens ankomst efter en lång vinter, men färre kan finna ord som förklarar varför vardagens slit är värd mödan och varför vintern måste komma åter efter en alltför kort sommar.

Få saker är viktigare för ett gott och starkt liv än en bred och djup kulturell repertoar.

* * *

Vi befinner oss dessutom i ett landskap där intrycken är fler och mer varierande än någon gång förut. Även halvvägs ut i skogen – där jag befinner mig nu – nås jag av en mångfald som varken antikens Aten eller Alexandria skulle kunna mäta sig med.

Just därför är det viktigare än någonsin att lära sig sortera kaoset och bemästra konsten att skilja agnarna från vetet. Det är inte alltid märkbart, men allt vi ser och hör – alla filmer, teveserier, musikstycken och reklamsnuttar – alla mediala intryck påverkar oss och förändrar vilka berättelser vi först lyfter fram när något händer. Om vi inte kontrollerar vårt kulturintag riskerar vi att på grund av detta super-siza våra sinnen och få feta, tröga tankar som inte orkar med att bygga den långsiktiga meningsfullhet som ger oss integritet och varaktig livsglädje.

Det är uppenbart att de flesta av oss behöver en ny definition av kultur och ett nytt sätt att välja vad vi insuper och vad vi undviker. Vad vi söker är en ny version av skiljelinjen mellan hög- och lågkultur.

Detta kanske låter högtravande och gammaldags, men jag försäkrar att det inte är konstigare än att vi säger att viss mat är hälsosammare än annan. Masstillverkat halvfabrikat är inte sämre för att det inte har en god stamtavla eller för att det inte passar elitens smaklökar; det är sämre eftersom det i längden gör oss svaga och sjukliga – eftersom det inte fyller den goda matens roll.

Vårt kulturintag är mycket mer komplext än vårt näringsintag och går inte att jämföra rakt av, men de delar den funktion att de påverkar vår framtida styrka och livsglädje. Vissa teveserier är svåra att kombinera med välmående. De tankar och beteenden som framställs i dem kan möjligtvis verka avskräckande i små doser, men kryper snabbt på och infiltrerar våra vardagliga funderingar och avvägningar när vi tillbringar för mycket tid med dem.

Det finns böcker som hjälper oss att utöva makt, filmer som balanserar oss, målningar som får oss att upptäcka något nytt i vår egen stil, musik som motiverar oss, statyer som gör våra målsättningar tydligare, dikter som förklarar vårt ursprung.

Vi har vetat detta i tusentals år och har lagt högsta vikt vid våra mytologier och religioner – och deras oundvikliga kulturella regler. Fast det verkar som att något av detta har gått förlorat under de senaste årtiondena. Detta har kanske sina förklaringar och har kanske varit nödvändigt för att vi ska utveckla några av de underbara ting som vår tid givit oss. Men när vi ser hur kraftigt vårt kulturintag kan påverka våra liv kan vi inte längre undvika det faktum att vi måste lära oss urskilja det nyttiga från det onyttiga –  att vi måste bli bättre kritiker.

* * *

Jag förstår nu att när jag krupit ner under fabriksgolvet, bland svavel och avfall, kan jag sätta igång tankemönster som gör mig trött och svag eller tankemönster som livar upp och förstärker. Beroende på vilken berättelse jag aktiverar kan jag lyfta mig och förstå varför jag befinner mig här eller känna mig utsatt och förlorad. Med rätt saga om mig, mitt liv och min nuvarande livssituation kan jag sträcka på ryggen, fokusera blicken och vara omtänksam om mina medarbetare istället för att egoistiskt klaga över mitt eget slit.

Skillnaden på att ha insupit Dostojevskij eller Big Bang Theory dagen innan är enorm. Ingen av dessa är fullständigt nyttiga eller onyttiga influenser; det har hänt att Chuck Lorre har gett mig insikter och att Brott och Straff förvirrat mig. Men för att göra slitet i rännorna meningsfullt är Aljósja Karamazov helt klart en viktigare byggsten än Sheldon Cooper.

Det är inte alltid lätt att direkt peka på vad det är i dessa kulturella idévärldar som ger mig styrkan att forma en meningsfull livssituation – och det är absolut inte klart att de vore goda influenser på alla människor i alla positioner – men det vore svårt att påstå att vi inte kan se tydliga tecken på mångfald, djup, styrka och insikt i vissa konstverk som uppenbart saknas hos andra. Vi måste därför erkänna att det finns resurser i vår kultur – och andra kulturer – som är viktigare att införliva än andra. Jag tror att det är detta vi tidigare har menat med högkultur.

Ännu saknar vi orden för att riktigt förklara vad det är vi anser vara skillnaden på högt och lågt, nyttigt och onyttigt. Vi är i starkt behov av nya termer och definitioner för att förstå hur vår hälsa, vår livssituation, hela vårt liv påverkas av den mentala kost vi stoppar i oss.

(11) Uråldriga ritualer stimulerar placeboeffekt

Du vet vem du är. Du är rationell, fokuserad och kan kontrollera kroppens impulser. Få omkring dig vet mer om världen än du. Om världen vore rättvis skulle du också vara den mäktigaste i din omgivning. Det finns så mycket att förbättra, svagheter och brister som bara du ser – men av någon outgrundlig anledning har du inte fått något gjort på flera dagar. Du sitter tyst och väntar, redo, men helt oförmögen att ta tag i uppgiften du gett dig själv.

Samtidigt ser du andra människor, korkade halvblinda, tydligt förvirrade människor, som inte kan skilja fakta från påhitt, som tror på allt de hör och som ändå verkar vakna upp varje morgon med outgrundlig energi och som når framgång trots att de enligt all rim och reson gått helt fel tillväga.

Du är dock en vetenskaplig typ och inser att detta betyder att du inte vet allt, att dessa osannolikt framgångsrika människor måste göra något som du inte kan se. Men vad?

* * *

Placeboeffekten är ett sedan länge känt fenomen där en patient med någon slags åkomma blir botad när hon genomgår en fysiologiskt verkningslös behandling. Det är inte medicinen i sig som påverkar henne utan förändringarna i hennes psykologiska tillstånd under och efter behandlingen.

Detta är allmänt accepterat, men få verkar dra de radikala slutsatser som detta fenomen pekar mot: att vi ständigt är kapabla att läka många av våra sjukdomar, men inte kan släppa lös denna kraft utan någon slags ritual.

Från ett evolutionärt perspektiv är detta ganska logiskt. De flesta djur lever oftast i bristfälliga förhållanden där undernäring och andra hot ständigt väntar. Vi har alla under vår evolutionära historia tvingats spara energi och lära oss att inte spendera mer resurser än vad vi verkligen behöver. Det är helt enkelt inte adaptivt att laga kroppen när så fort den är sjuk; det är istället bäst att ta det lite långsamt och se vad som händer.

Märker vi dock att situationen plötsligt blir säker, stabil och att någon kapabel människa är redo att ta hand om oss när vi faller ihop – då är vi redo att vrida upp högsta volym på immunsystemet och ge oss själv den behandling vi behöver.

I placebosituationer är det just detta som sker. En doktor eller liknande auktoritet (medicinman, hypnotisör etc.) försäkrar oss att vi nu befinner oss i kompetenta händer och att det vi nu konsumerar eller upplever komma att bota vår åkomma. För trots att de flesta av oss (som läser detta iaf) lever under stabila, säkra förhållanden, är det lätt att genom vardaglig stress och oro lura kroppen att det finns rovdjur och svält runt varje hörn; och det är därför som vi först kostar på oss den självläkning vi alltid har råd med när vi hör doktorns lugna stämma försäkra oss om vår oundvikliga förbättring.

* * *

Placebo fungerar dock endast på omkring 30% av befolkningen. Du som är rationell och kunnig och som kritiskt granskar alla auktoriteters påståenden luras säkert inte av placebotricket och kan därför inte botas av ett simpelt sockerpiller. Du som lever utan dogmatiska övertygelser och som alltid bibehåller en viss skepticism har svårt att luta dig tillbaka på något, att tro på sagan, att lita på människan och har därför svårt att lämna djungels osäkerheter bakom dig.

Du vet att ett magnetband inte kan minska din sömnbrist. Du vet att kristaller inte kan påverka ditt humör. Du vet att orden i religiösa skrifter inte har en magisk kraft och att berättelser om själar, astral kommunikation och himmelriken inte fungerar i verkligheten. Därför måste du sova länge och ostört, måste vara noggrann med kost och beteende för att inte bli på dåligt humör, och måste skapa din egen livsberättelse för att fylla dagarna med mening.

De lättrogna, enfaldiga och småsinta människorna lyckas leva i en ständig placeboeffekt där gudar och vidskepelse låter dem tro att ödet leder dem på rätt väg och att dolda krafter hjälper dem igenom alla svårigheter. Samtidigt sitter du kvar därhemma och försöker minnas hur du igår lyckades motivera dig själv. Du är trött, sliten, tung och ser både negativa och positiva effekter med alla dina handlingar. Du ser din egen litenhet och inser osannolikheten i att du ska åstadkomma något av värde.

Det är inte lätt att vara insiktsfull.

* * *

Men måste det verkligen vara så? Måste de mest klartänkta och ärliga av alla människor också höra till de svagas och de omotiverades skara?

Låt oss yttra ett rungande NEJ som svar på den frågan. På kort sikt och under de tidiga stadierna av människans utveckling är vidskepligt och religiöst tänkande oftast fördelaktigt, men en världsbild grundad i fakta kan alltid i det långa loppet inkludera alla religionens godbitar och ändå erbjuda mycket mer därtill. Vad som krävs är dock en öppenhet för experiment med saker som har andliga nyanser och som kan tyckas motbjudande för någon som konstruerat sin identitet kring en fientlighet till religion och tradition.

Du kanske hör till de som redan är på god väg, till de som då och då lyckas bryta sin rationella stelhet och som aktivt tränar på att kultivera de livsvanor som främjar ett liv i ständig placeboeffekt, men eftersom det är en svår process och vi behöver allt stöd vi kan få vill jag ändå redogöra för grunderna.

Det räcker ju inte att bara veta om att placeboeffekten är verklig och att vi har mer kraft än vi tror; vi fortsätter oftast att vara trötta och omotiverade ändå. Denna insikt sker i det vi här på Makt/Balans kallat de nordliga regionerna och måste föras ner i de sydliga innan de kan bli en varaktig del av oss, vilket innebär att de måste gå från att vara en del av våra möjligheter till att bli en del av vår verklighet, gå från att vara tankar till att bli vanor.

* * *

Det är här som ritualerna kommer in. När vi talar om religioner och traditioner kan de ofta komma i skymundan bakom trossatser och hierarkier, men ritualer är vaneformande beteenden som förvandlar idéer till kroppar och insikter till resurser – och därmed religionernas verkliga kärna.

Ritualer och deras effekter på människor är inte vidskepelse. De är fakta. Och det är omöjligt att förneka deras nyttighet för vår överlevnad och vårt frodande när vi ser deras spridning i alla regioner och kulturer. Om du som kritisk tänkare inte vill förlora i kampen mot vidskepelserna kan du inte förneka eller förlöjliga detta. Ritualer är på allvar och de saknar ännu en plats i den rationella tankevärlden.

Det svåraste att acceptera med ritualer för den skeptiske är att man måste ta dem på allvar, att man måste respektera påhittade regler och yttra ord som inte uttalar någon direkt sanning utan som får sitt värde i den effekt de har på våra instinktiva kroppar. Ritualer kräver vördnad, den slags vördnad jag talade om i den sjunde essän, som släpper taget om rationalitet och kritik för att öppet acceptera vår oundvikliga okunskap, som lyssnar till situationens helhet istället för att dela upp den i lättförståeliga bitar.

Det svåraste för dig – och för mig – är just att acceptera det irrationella, att inte försöka förstå, att bara delta i det som sker. För denna skull behöver inte alls tro på gud, gudar eller magiska krafter; vi måste blott tillåta att det finns saker vi inte kan förstå och därigenom låta kroppen och instinkten sköta sitt.

När vi observerat resultatet kan vi sedan återvända till vårt rationella tänkande och bygga om ritualerna. Varje rituell upplevelse blir till ett experiment och vi kan försöka att pragmatiskt utveckla ritualer för olika tillfällen och för olika effekter. Tillsammans med liktänkande människor i samma sits kan vi kultivera ritualer av alla de slag och utföra dem i grupp för större effekt. Det blir till en modern konstform för desillusionerade rationalister och pragmatiker, en religion där endast strukturen och inte innehållet är viktigt.

Det är i alla fall en möjlighet.

* * *

Vi kommer att återkomma till detta fler gånger här på Makt/Balans, men för idag vill jag lämna er med en åkallan jag formade under tiden då jag skrev en roman och behövde en ritual för att fokusera mina kreativa energier på en specifik uppgift. Lägg märke till att den talar om saker som “gudar”, saker som jag i ett rationellt tillstånd inte skulle påstå existerar. Jag tillåter dock dessa saker i mina ritualer eftersom jag märker att de påverkar mig, att det fortfarande finns delar i mig som endast kan motiveras och uppleva sin fulla styrka om de hör ord av detta slag.

Det viktigaste är att den fungerar, att den verkligen åstadkommer en förändring och förbättring av min livssituation…

* * *

En Konstnärsbön

Dolda, glömda gudar, som dväljs överallt och ingenstans, hör min bön.

Tack för vår värld, våra kroppar, våra tankar och våra drömmar.

Tack för livets kraft och tack för den oövervinneliga kärleken.

Ni som formade jordens mörker och tände himmelens ljus.

Låt mig nu vara er mun och föra ert budskap till världen.

Låt mig andas in evigheten och andas ut skapelsen.

I denna stund är jag er tjänare.

Er vilja är min lag.

Må det så ske.

(10) Depression är ofta ett friskhetstecken

En dag tar energin slut och vi stirrar ut över vårt liv med tom blick och undrar vad allt ska betyda, varför vi överhuvudtaget försöker. Det finns mycket att göra, platser att besöka, vänner att träffa, uppgifter att avklara, men ingen motivation att sätta igång, en innerlig trötthet och uppgivenhet som tycks spä ut hela verkligheten med en svart och svaveltyngd dimma.

Sådana dagar, veckor, månader orkar vi ofta inte ens lämna sängen, orkar inte längre le – vi känner inte igen oss själva eller vår värld och vill inget hellre än att försvinna från allt, att somna in och aldrig vakna upp. Vi längtar efter evig ro, stillhet och glömska. Livet är inte längre värt besväret.

Detta kallar vi depression och det anses generellt vara någonting hemskt, något som bör undvikas med alla medel och när vi märker att det sprider sig till allt fler av våra medmänniskor känner vi att något ruskigt är på väg att hända.

Många ungdomar och vuxna idag äter medicin för att bota sin depression. Med hjälp av neurologin har vi upptäckt att det är en kemikalie som kallas serotonin som är den främsta indikatorn för långsiktigt humör och farmakologin har därför tagit sig an den ädla uppgiften att återställa de serotoninnivåer vi förlorat.

Det är sant att serotonin är en grundbult i vårt humör och att det svårligen går att uppleva en livlig livssituation utan att denna kemikalie simmar runt i våra hjärnor, men vad som ofta glöms av när vi finner dessa fysiologiska sanningar är frågan: varför? Varför har så många så låga nivåer av serotonin?

Somliga har fysiska hjärnskador, tumörer eller nedbrutna nervsystem som innebär att det inte produceras rätt kemikalier i hjärnan, men de flesta som vi idag behandlar för depression faller inte i denna kategori – den enda sjukdom vi kan diagnosera hos dem är just depression och låga serotoninvärden.

I en värld där vi inte längre är dualister utan anser att tankar och ting delar en gemensam verklighet är det uppenbart att kemiska balanser och subjektiva humör är i stort sett samma sak. När vi talar om dem börjar vi i olika ändar, använder olika perspektiv och termer, men det vi talar om är faktiskt samma sak, vilket innebär att den ena inte är beroende av den andra eller vice versa, utan att de båda är fullgoda förklaringar av samma fenomen.

Vad kan vi lära oss av detta? Vi kan inse att kemiska och känslomässiga problem kan lösas på både kemiska och känslomässiga sätt. Det är inte serotoninbrist som orsakar depression och inte depression som orsakar serotoninbrist; de är en och samma sak och precis som att anti-depressiva medel kan hjälpa vårt humör kan konst, litteratur och psykologi hjälpa vår kemiska balans.

Det är viktigt att ha detta i åtanke när vi tar oss an nästa del i denna essä.

* * *

Hur kommer det sig att vi överhuvudtaget kan bli deprimerade? Om depression är på alla vis skadligt borde vår kropp inte ha kunnat utvecklats rent evolutionärt till att vara kapabel att gå in i ett sådant tillstånd.

Det finns dock tillfällen – om vi tillåter vår fantasi lite utrymme – då de flesta av de egenskaper vi tillägnar depression faktiskt skulle kunna vara fördelaktiga för vissa sorters djur. Betänk de tidiga däggdjur, tex., som överlevde både dinosaurierna och dinosauriernas utrotning. De genomlevde hela tidsåldrar då den bästa livsstrategin var just att totalt ge upp sin livslust, sänka sin biologiska aktivitet och vänta på bättre tider.

Samma gäller för mindre episka tidsrymder som när regnstormen sveper in över landskapet. Då gömmer sig fåglarna i sina bon och aporna drar sig in under de tätaste lövverken. Där sjunker de ner i sitt kortvariga ide. Där faller en underlig stillhet och trötthet över dem. De vill inte längre samla mat, inte jaga eller kriga. De tar sig inte ens tid att plocka insekter från vännens päls. De bara väntar på bättre tider.

Har inte dessa tillstånd oerhört mycket gemensamt med det vi kallar depression? Jo, definitivt, men det är något som saknas. När vi föreställer oss djuren i denna situation känner vi igen oss. Det är en ganska mysig situation som vi själv upplevt någon gång när strömmen gått och all vardagens jäkt tycks upphöra för en stund. Det är rentav underbart att genomleva. Depressionen har kanske mycket gemensamt med dessa upplevelser, men den stora skillnaden är ju att depression känns alldeles förjäkligt.

Vad är det då som vi lagt till i våra depressiva tillstånd som gör denna skillnad?

Svaret jag vill erbjuda här – ett svar vi inte ska ta som slutgiltigt utan mer som än tankeställare än något annat – är att skillnaden består i vårt eget motstånd till denna naturliga känsla. Jag anser att vi genomgår samma procedur som alla dessa miljontals djur: vi ser hur verkligheten omkring oss blir farlig, osäker och främmande, och drar oss därmed tillbaka, gömmer oss en stund, vill tänka efter, studera, vänta på bättre tider, men i samma ögonblick som denna känsla kommer påstår vi att den är ogiltig, falsk, ond, att vi inte har tid att ta en paus, att vårt liv inte alls har några fel eller är opassande för oss, att vi måste fortsätta kämpa vidare med den uppgift vi har, det ansvar vi samlat på oss.

Det som kunde ha blivit några dagar, någon vecka, en månad eller två, av paus, eftertanke och sedan ett nytt försök i en riktning som passar oss bättre, blir istället till en ständigt närvarande kamp mellan längtan efter att fortsätta med det liv vi har och längtan efter att avbryta och börja om på nytt.

Depressionen består kanske främst inte i låga serotoninvärden utan i att vi anser att låga serotoninvärden är något oacceptabelt. Det som börjat som en frisk humörssänkning förvandlas till en kaotisk inre strid som innebär att humörsänkningen inte får de rätta beteendemässiga resultaten och därför inte kan nå sitt naturliga slut.

* * *

Redan i första essän av Makt/Balans skrev jag att vi borde se den nutida depressionsepidemin som en möjlighet, som ett tecken på att enormt många människor inser att deras liv saknar något, att det är något grundläggande fel på världen de lever i och att en stunds stillhet, eftertanke och en följande nystart är av högsta vikt.

För är det verkligen så konstigt att vi blir deprimerade? Är det egentligen inte helt rätt att vi är mörka till sinnes och oroliga för vår framtid? Även om vi har byggt oss en verklighet med mindre våld och större rikedom än någon annan tid i mänsklighetens historia så vet vi att allt inte står rätt till. Det sätt vi idag lever på – även i ett land som Sverige – är inte långsiktigt hållbart. Vårt dagliga beteende är fortfarande, när alla faktorer räknas in, ett skadligt beteende, för oss själva, för djur och natur, och för alla de möjliga framtider de mest poetiska ibland oss har fantiserat fram.

Det är rätt att det gör ont när vi skadar oss själva. Människor som inte har någon kapacitet för att känna smärta bryter ofta sina ben dussintals gånger, bränner sig på alla möjliga saker och dör inte sällan i en späd ålder. Folkgrupper som inte har blivit deprimerade när deras beteende var självförstörande har sedan länge dött ut.

Vår kollektiva melankoli är inte ett tecken på att vi håller på att bli sjuka; den är ett tecken på att vi håller på att bli friska!

Vi är intelligenta nog att se att vår samtid inte är fullständigt frisk, att något måste göras, att mycket måste förändras. När vi så fortsätter leva vårt vardagsliv trots dessa insikter är det helt rätt att vi sänker våra serotoninnivåer och signalerar att det är dags för en time-out, att dra sig tillbaka och försöka igen.

Att äta anti-depressiva medel för att fortsätta leva ett normalt liv är därför ofta ungefär samma sak som att äta smärtstillande för att fortsätta kunna banka sitt huvud i väggen. Istället för att se depressionen som den möjlighet för förnyelse som den verkligen är, väljer vi att blunda för vår kallelse och återvända till den självförstörelse som vår melankoli försökte förhindra.

* * *

Lägg märke till att jag inte gjort några referenser, att det inte finns någon vetenskaplig dokumentation bakom det jag skrivit. Överlag grundar sig allt det jag skrivit i fakta och i akademisk forskning, men sättet jag fört insikterna samman och skapat en ny berättelse av dem är högst filosofiskt och ska inte tas som slutgiltig sanning utan som ett försök att stimulera nya tankar och nya beteenden.

Repetera inte något jag har skrivit utan att kritiskt granska det först, inte bara genom källkritik utan genom att bedöma tankegångarna med ditt intellekt och ditt omdöme. Se vad de är värda och om de har någon relevans för ditt liv.

Till sist är det också viktigt att märka att depressionen i sig inte löser några problem, utan att den främst öppnar upp ett rum för eftertanke som tidigare inte fanns. Jag förespråkar inte depression utan nystart. Även om jag aldrig vill att depressionen ska försvinna från mitt liv hoppas jag sakta hitta en livsstil och en livsfilosofi som är såpass frisk och sammanhängande att jag inte längre ska behöva bli melankolisk särskilt ofta, att jag kan få tid att vara människa, att delta i skapandet av en värld där ungdomar inte ska behöva genomgå flera år av depression för att fly sitt samhälles missförstånd. Jag förespråkar lycka, utforskning, framgång och en lekfull värld, men jag anser att just depressionen måste få vara en oumbärlig del av vår mentala verklighet om vi ska kunna uppnå en så elegant vardag.