Etikett: Framsida

Jag har krupit ner under golvet. Öppningen var smal och jag fastnade nästan, men nu har jag tagit mig ner under jorden, ner i rännan där fabrikens avfall rinner. Här förvandlas smutsen under året till svavelväte och hårdnar. Nu är det en kletig massa full av steniga klumpar.

Jag rättar till gasmasken, tar emot hackan som kollegan på golvet ovanför mig skickar ner och börjar hugga. Samtidigt öppnar någon kranen till en vattenslang och börjar spola i ena ändan. Någon annan hissar ner en sugslang som med hjälp av kraftigt vakuum drar till sig vattnet och de små bitar avfall som jag hackat loss.

Det dånar och skriker. Nu har svavelmätaren satt igång och varnar för att gifterna i luften växer sig allt tjockare. Men ännu är det inte farlig nog för att fly. I någon timma till fortsätter jag hacka och skrapa medan svetten rinner…

* * *

Denna situation har jag upplevt varje sommar under åtta års tid. Olika år har den betytt olika saker, men idag kan den hjälpa mig att illustrera varför det är viktigt att bry sig om den kultur vi konsumerar. Jobbet under golvet i fabriken blir här till ett generellt exempel på ett arbete som är svårt att tycka om, kanske extremt på många sätt och vis, men ändå jämförbart med diverse kontorsarbeten och annan vardaglig monotoni.

För hur många människor, från tio tusen år sedan tills idag, har inte hamnat i just denna slags livssituation, där livet tycks mörkt, svårt, nästan outhärdligt, men där vi känner oss manade att fortsätta, att slita och lida vidare för någon framtida belöning som vi inte riktigt minns?

Flera gånger när jag befann mig där nere frågade jag: Hur hamnade jag här? Vilken slags framtid var det jag sökte genom att erbjuda mina tjänster på denna plats? Det måste finnas en anledning. Jag valde bort livets alla andra vägar för att resa genom denna stinkande grop. Vad var det som lockade? Vad var motivationen?

* * *

Sanningen är att vi sällan vet det verkliga svaret på denna fråga. Beroende på vem vi frågar, vilka känslor eller tankar vi undersöker, finner vi att olika berättelser träder fram i ljuset, olika förklaringar om orsak och verkan, om motivation och val.

Säkerligen hamnade vi i slitets grop för att vi behövde en inkomst – och vi behövde en inkomst eftersom en god summa pengar kan stilla de flesta av våra begär. Om detta är vår berättelse handlar det nu om att stå ut med slitet för att få en senare belöning. Det kvittar därmed vad vi gör så länge resultatet – pengarna – är detsamma.

Men självklart finns det i vår värld många vägar till en inkomst. Varför hamnade jag i just denna grop? I mitt fall handlar det mycket om ett avbräck från studier och skrivande, ett kliv ner i mänskovärlden där världen är lite mer verklig, där saker och ting ger lite motstånd och har tyngd. Arbetet under fabriksgolvet är hårt, men det påminner mig om hur verkligheten har varit för många under lång tid och fortsätter vara för många idag.

Denna berättelse gör att mitt slit inte bara är ett medel på vägen till ett mål. Själva arbetet är en del av målet. När gasmasken klämmer och fingrarna värker upplever jag något som berikar mig. Jag lär mig något som jag annars hade glömt. Varje hugg med järnspettet, varje tramp med stöveln, varje hukning för att undfly rör och armeringsjärn är en meningsfull handling, något som i denna berättelse ger mig något nytt.

* * *

Vi skulle kunna fortsätta upptäcka rivaliserande berättelser länge till. Ibland är det känslan att vara en del i en större produktionsprocess som motiverar mig. Ibland är det att arbeta med min bror eller far. Ibland är det att den smärtsamma upplevelsen är bra meditationsträning. Ibland tror jag bara att jag försöker straffa mig själv.

Det är dock inte antalet berättelser som är poängen med denna illustration utan deras variation och hur de förändrar själva upplevelsen när jag nu befinner mig mitt i arbetet.

I den ena berättelsen drivs jag av en ansvarskänsla och är hård och bitter; i en annan är jag upprymd och glad; i en tredje är jag deprimerad; och en fjärde känner jag hur detta ögonblick är helt perfekt.

Kläderna och verktygen är de samma, människorna och omgivningen de samma – allt är på alla sätt identiskt förutom de symboler jag använder för att förklara situationen. Så viktig är mening i våra liv; så kraftiga är de berättelser vi använder för att skapa meningsfullhet.

* * *

För att bygga nya muskler måste vi äta proteiner och samma logik gäller när vi skapar våra berättelser. Vi måste vi samla ihop teman, motiv och symboler för att kunna väva samman en handling som är kapabel att ge mening till vår livssituation.

Den variation av berättelser som finns tillgängliga för mig när jag kliver ner i gropen är fullständigt beroende av de ingredienser jag samlat på mig under åren. En annan människa med annan kulturell bakgrund, som läst andra böcker, sett andra filmer, konverserat med andra sorters människor, skulle upptäcka ett helt annat panorama av berättelser finns tillgängliga.

Viktigast av allt är att jag någon gång snubblat över insikten att det finns flera möjliga berättelser för varje situation. Om jag inte vetat detta hade jag antagligen fastnat i första bästa förklaring av mitt slit och sannolikt hade denna berättelse inte varit särskilt lockande och min upplevelse därför ganska förskräcklig.

Näst viktigast är att jag samlat på mig såpass rika resurser av symboler, motivationer och handlingar att jag kan konstruera en meningsfull upplevelse i varje möjlig livssituation. Alla kan vi tala oss blå i ansiktet om vårens ankomst efter en lång vinter, men färre kan finna ord som förklarar varför vardagens slit är värd mödan och varför vintern måste komma åter efter en alltför kort sommar.

Få saker är viktigare för ett gott och starkt liv än en bred och djup kulturell repertoar.

* * *

Vi befinner oss dessutom i ett landskap där intrycken är fler och mer varierande än någon gång förut. Även halvvägs ut i skogen – där jag befinner mig nu – nås jag av en mångfald som varken antikens Aten eller Alexandria skulle kunna mäta sig med.

Just därför är det viktigare än någonsin att lära sig sortera kaoset och bemästra konsten att skilja agnarna från vetet. Det är inte alltid märkbart, men allt vi ser och hör – alla filmer, teveserier, musikstycken och reklamsnuttar – alla mediala intryck påverkar oss och förändrar vilka berättelser vi först lyfter fram när något händer. Om vi inte kontrollerar vårt kulturintag riskerar vi att på grund av detta super-siza våra sinnen och få feta, tröga tankar som inte orkar med att bygga den långsiktiga meningsfullhet som ger oss integritet och varaktig livsglädje.

Det är uppenbart att de flesta av oss behöver en ny definition av kultur och ett nytt sätt att välja vad vi insuper och vad vi undviker. Vad vi söker är en ny version av skiljelinjen mellan hög- och lågkultur.

Detta kanske låter högtravande och gammaldags, men jag försäkrar att det inte är konstigare än att vi säger att viss mat är hälsosammare än annan. Masstillverkat halvfabrikat är inte sämre för att det inte har en god stamtavla eller för att det inte passar elitens smaklökar; det är sämre eftersom det i längden gör oss svaga och sjukliga – eftersom det inte fyller den goda matens roll.

Vårt kulturintag är mycket mer komplext än vårt näringsintag och går inte att jämföra rakt av, men de delar den funktion att de påverkar vår framtida styrka och livsglädje. Vissa teveserier är svåra att kombinera med välmående. De tankar och beteenden som framställs i dem kan möjligtvis verka avskräckande i små doser, men kryper snabbt på och infiltrerar våra vardagliga funderingar och avvägningar när vi tillbringar för mycket tid med dem.

Det finns böcker som hjälper oss att utöva makt, filmer som balanserar oss, målningar som får oss att upptäcka något nytt i vår egen stil, musik som motiverar oss, statyer som gör våra målsättningar tydligare, dikter som förklarar vårt ursprung.

Vi har vetat detta i tusentals år och har lagt högsta vikt vid våra mytologier och religioner – och deras oundvikliga kulturella regler. Fast det verkar som att något av detta har gått förlorat under de senaste årtiondena. Detta har kanske sina förklaringar och har kanske varit nödvändigt för att vi ska utveckla några av de underbara ting som vår tid givit oss. Men när vi ser hur kraftigt vårt kulturintag kan påverka våra liv kan vi inte längre undvika det faktum att vi måste lära oss urskilja det nyttiga från det onyttiga –  att vi måste bli bättre kritiker.

* * *

Jag förstår nu att när jag krupit ner under fabriksgolvet, bland svavel och avfall, kan jag sätta igång tankemönster som gör mig trött och svag eller tankemönster som livar upp och förstärker. Beroende på vilken berättelse jag aktiverar kan jag lyfta mig och förstå varför jag befinner mig här eller känna mig utsatt och förlorad. Med rätt saga om mig, mitt liv och min nuvarande livssituation kan jag sträcka på ryggen, fokusera blicken och vara omtänksam om mina medarbetare istället för att egoistiskt klaga över mitt eget slit.

Skillnaden på att ha insupit Dostojevskij eller Big Bang Theory dagen innan är enorm. Ingen av dessa är fullständigt nyttiga eller onyttiga influenser; det har hänt att Chuck Lorre har gett mig insikter och att Brott och Straff förvirrat mig. Men för att göra slitet i rännorna meningsfullt är Aljósja Karamazov helt klart en viktigare byggsten än Sheldon Cooper.

Det är inte alltid lätt att direkt peka på vad det är i dessa kulturella idévärldar som ger mig styrkan att forma en meningsfull livssituation – och det är absolut inte klart att de vore goda influenser på alla människor i alla positioner – men det vore svårt att påstå att vi inte kan se tydliga tecken på mångfald, djup, styrka och insikt i vissa konstverk som uppenbart saknas hos andra. Vi måste därför erkänna att det finns resurser i vår kultur – och andra kulturer – som är viktigare att införliva än andra. Jag tror att det är detta vi tidigare har menat med högkultur.

Ännu saknar vi orden för att riktigt förklara vad det är vi anser vara skillnaden på högt och lågt, nyttigt och onyttigt. Vi är i starkt behov av nya termer och definitioner för att förstå hur vår hälsa, vår livssituation, hela vårt liv påverkas av den mentala kost vi stoppar i oss.

Du vet vem du är. Du är rationell, fokuserad och kan kontrollera kroppens impulser. Få omkring dig vet mer om världen än du. Om världen vore rättvis skulle du också vara den mäktigaste i din omgivning. Det finns så mycket att förbättra, svagheter och brister som bara du ser – men av någon outgrundlig anledning har du inte fått något gjort på flera dagar. Du sitter tyst och väntar, redo, men helt oförmögen att ta tag i uppgiften du gett dig själv.

Samtidigt ser du andra människor, korkade halvblinda, tydligt förvirrade människor, som inte kan skilja fakta från påhitt, som tror på allt de hör och som ändå verkar vakna upp varje morgon med outgrundlig energi och som når framgång trots att de enligt all rim och reson gått helt fel tillväga.

Du är dock en vetenskaplig typ och inser att detta betyder att du inte vet allt, att dessa osannolikt framgångsrika människor måste göra något som du inte kan se. Men vad?

* * *

Placeboeffekten är ett sedan länge känt fenomen där en patient med någon slags åkomma blir botad när hon genomgår en fysiologiskt verkningslös behandling. Det är inte medicinen i sig som påverkar henne utan förändringarna i hennes psykologiska tillstånd under och efter behandlingen.

Detta är allmänt accepterat, men få verkar dra de radikala slutsatser som detta fenomen pekar mot: att vi ständigt är kapabla att läka många av våra sjukdomar, men inte kan släppa lös denna kraft utan någon slags ritual.

Från ett evolutionärt perspektiv är detta ganska logiskt. De flesta djur lever oftast i bristfälliga förhållanden där undernäring och andra hot ständigt väntar. Vi har alla under vår evolutionära historia tvingats spara energi och lära oss att inte spendera mer resurser än vad vi verkligen behöver. Det är helt enkelt inte adaptivt att laga kroppen när så fort den är sjuk; det är istället bäst att ta det lite långsamt och se vad som händer.

Märker vi dock att situationen plötsligt blir säker, stabil och att någon kapabel människa är redo att ta hand om oss när vi faller ihop – då är vi redo att vrida upp högsta volym på immunsystemet och ge oss själv den behandling vi behöver.

I placebosituationer är det just detta som sker. En doktor eller liknande auktoritet (medicinman, hypnotisör etc.) försäkrar oss att vi nu befinner oss i kompetenta händer och att det vi nu konsumerar eller upplever komma att bota vår åkomma. För trots att de flesta av oss (som läser detta iaf) lever under stabila, säkra förhållanden, är det lätt att genom vardaglig stress och oro lura kroppen att det finns rovdjur och svält runt varje hörn; och det är därför som vi först kostar på oss den självläkning vi alltid har råd med när vi hör doktorns lugna stämma försäkra oss om vår oundvikliga förbättring.

* * *

Placebo fungerar dock endast på omkring 30% av befolkningen. Du som är rationell och kunnig och som kritiskt granskar alla auktoriteters påståenden luras säkert inte av placebotricket och kan därför inte botas av ett simpelt sockerpiller. Du som lever utan dogmatiska övertygelser och som alltid bibehåller en viss skepticism har svårt att luta dig tillbaka på något, att tro på sagan, att lita på människan och har därför svårt att lämna djungels osäkerheter bakom dig.

Du vet att ett magnetband inte kan minska din sömnbrist. Du vet att kristaller inte kan påverka ditt humör. Du vet att orden i religiösa skrifter inte har en magisk kraft och att berättelser om själar, astral kommunikation och himmelriken inte fungerar i verkligheten. Därför måste du sova länge och ostört, måste vara noggrann med kost och beteende för att inte bli på dåligt humör, och måste skapa din egen livsberättelse för att fylla dagarna med mening.

De lättrogna, enfaldiga och småsinta människorna lyckas leva i en ständig placeboeffekt där gudar och vidskepelse låter dem tro att ödet leder dem på rätt väg och att dolda krafter hjälper dem igenom alla svårigheter. Samtidigt sitter du kvar därhemma och försöker minnas hur du igår lyckades motivera dig själv. Du är trött, sliten, tung och ser både negativa och positiva effekter med alla dina handlingar. Du ser din egen litenhet och inser osannolikheten i att du ska åstadkomma något av värde.

Det är inte lätt att vara insiktsfull.

* * *

Men måste det verkligen vara så? Måste de mest klartänkta och ärliga av alla människor också höra till de svagas och de omotiverades skara?

Låt oss yttra ett rungande NEJ som svar på den frågan. På kort sikt och under de tidiga stadierna av människans utveckling är vidskepligt och religiöst tänkande oftast fördelaktigt, men en världsbild grundad i fakta kan alltid i det långa loppet inkludera alla religionens godbitar och ändå erbjuda mycket mer därtill. Vad som krävs är dock en öppenhet för experiment med saker som har andliga nyanser och som kan tyckas motbjudande för någon som konstruerat sin identitet kring en fientlighet till religion och tradition.

Du kanske hör till de som redan är på god väg, till de som då och då lyckas bryta sin rationella stelhet och som aktivt tränar på att kultivera de livsvanor som främjar ett liv i ständig placeboeffekt, men eftersom det är en svår process och vi behöver allt stöd vi kan få vill jag ändå redogöra för grunderna.

Det räcker ju inte att bara veta om att placeboeffekten är verklig och att vi har mer kraft än vi tror; vi fortsätter oftast att vara trötta och omotiverade ändå. Denna insikt sker i det vi här på Makt/Balans kallat de nordliga regionerna och måste föras ner i de sydliga innan de kan bli en varaktig del av oss, vilket innebär att de måste gå från att vara en del av våra möjligheter till att bli en del av vår verklighet, gå från att vara tankar till att bli vanor.

* * *

Det är här som ritualerna kommer in. När vi talar om religioner och traditioner kan de ofta komma i skymundan bakom trossatser och hierarkier, men ritualer är vaneformande beteenden som förvandlar idéer till kroppar och insikter till resurser – och därmed religionernas verkliga kärna.

Ritualer och deras effekter på människor är inte vidskepelse. De är fakta. Och det är omöjligt att förneka deras nyttighet för vår överlevnad och vårt frodande när vi ser deras spridning i alla regioner och kulturer. Om du som kritisk tänkare inte vill förlora i kampen mot vidskepelserna kan du inte förneka eller förlöjliga detta. Ritualer är på allvar och de saknar ännu en plats i den rationella tankevärlden.

Det svåraste att acceptera med ritualer för den skeptiske är att man måste ta dem på allvar, att man måste respektera påhittade regler och yttra ord som inte uttalar någon direkt sanning utan som får sitt värde i den effekt de har på våra instinktiva kroppar. Ritualer kräver vördnad, den slags vördnad jag talade om i den sjunde essän, som släpper taget om rationalitet och kritik för att öppet acceptera vår oundvikliga okunskap, som lyssnar till situationens helhet istället för att dela upp den i lättförståeliga bitar.

Det svåraste för dig – och för mig – är just att acceptera det irrationella, att inte försöka förstå, att bara delta i det som sker. För denna skull behöver inte alls tro på gud, gudar eller magiska krafter; vi måste blott tillåta att det finns saker vi inte kan förstå och därigenom låta kroppen och instinkten sköta sitt.

När vi observerat resultatet kan vi sedan återvända till vårt rationella tänkande och bygga om ritualerna. Varje rituell upplevelse blir till ett experiment och vi kan försöka att pragmatiskt utveckla ritualer för olika tillfällen och för olika effekter. Tillsammans med liktänkande människor i samma sits kan vi kultivera ritualer av alla de slag och utföra dem i grupp för större effekt. Det blir till en modern konstform för desillusionerade rationalister och pragmatiker, en religion där endast strukturen och inte innehållet är viktigt.

Det är i alla fall en möjlighet.

* * *

Vi kommer att återkomma till detta fler gånger här på Makt/Balans, men för idag vill jag lämna er med en åkallan jag formade under tiden då jag skrev en roman och behövde en ritual för att fokusera mina kreativa energier på en specifik uppgift. Lägg märke till att den talar om saker som “gudar”, saker som jag i ett rationellt tillstånd inte skulle påstå existerar. Jag tillåter dock dessa saker i mina ritualer eftersom jag märker att de påverkar mig, att det fortfarande finns delar i mig som endast kan motiveras och uppleva sin fulla styrka om de hör ord av detta slag.

Det viktigaste är att den fungerar, att den verkligen åstadkommer en förändring och förbättring av min livssituation…

* * *

En Konstnärsbön

Dolda, glömda gudar, som dväljs överallt och ingenstans, hör min bön.

Tack för vår värld, våra kroppar, våra tankar och våra drömmar.

Tack för livets kraft och tack för den oövervinneliga kärleken.

Ni som formade jordens mörker och tände himmelens ljus.

Låt mig nu vara er mun och föra ert budskap till världen.

Låt mig andas in evigheten och andas ut skapelsen.

I denna stund är jag er tjänare.

Er vilja är min lag.

Må det så ske.

En dag tar energin slut och vi stirrar ut över vårt liv med tom blick och undrar vad allt ska betyda, varför vi överhuvudtaget försöker. Det finns mycket att göra, platser att besöka, vänner att träffa, uppgifter att avklara, men ingen motivation att sätta igång, en innerlig trötthet och uppgivenhet som tycks spä ut hela verkligheten med en svart och svaveltyngd dimma.

Sådana dagar, veckor, månader orkar vi ofta inte ens lämna sängen, orkar inte längre le – vi känner inte igen oss själva eller vår värld och vill inget hellre än att försvinna från allt, att somna in och aldrig vakna upp. Vi längtar efter evig ro, stillhet och glömska. Livet är inte längre värt besväret.

Detta kallar vi depression och det anses generellt vara någonting hemskt, något som bör undvikas med alla medel och när vi märker att det sprider sig till allt fler av våra medmänniskor känner vi att något ruskigt är på väg att hända.

Många ungdomar och vuxna idag äter medicin för att bota sin depression. Med hjälp av neurologin har vi upptäckt att det är en kemikalie som kallas serotonin som är den främsta indikatorn för långsiktigt humör och farmakologin har därför tagit sig an den ädla uppgiften att återställa de serotoninnivåer vi förlorat.

Det är sant att serotonin är en grundbult i vårt humör och att det svårligen går att uppleva en livlig livssituation utan att denna kemikalie simmar runt i våra hjärnor, men vad som ofta glöms av när vi finner dessa fysiologiska sanningar är frågan: varför? Varför har så många så låga nivåer av serotonin?

Somliga har fysiska hjärnskador, tumörer eller nedbrutna nervsystem som innebär att det inte produceras rätt kemikalier i hjärnan, men de flesta som vi idag behandlar för depression faller inte i denna kategori – den enda sjukdom vi kan diagnosera hos dem är just depression och låga serotoninvärden.

I en värld där vi inte längre är dualister utan anser att tankar och ting delar en gemensam verklighet är det uppenbart att kemiska balanser och subjektiva humör är i stort sett samma sak. När vi talar om dem börjar vi i olika ändar, använder olika perspektiv och termer, men det vi talar om är faktiskt samma sak, vilket innebär att den ena inte är beroende av den andra eller vice versa, utan att de båda är fullgoda förklaringar av samma fenomen.

Vad kan vi lära oss av detta? Vi kan inse att kemiska och känslomässiga problem kan lösas på både kemiska och känslomässiga sätt. Det är inte serotoninbrist som orsakar depression och inte depression som orsakar serotoninbrist; de är en och samma sak och precis som att anti-depressiva medel kan hjälpa vårt humör kan konst, litteratur och psykologi hjälpa vår kemiska balans.

Det är viktigt att ha detta i åtanke när vi tar oss an nästa del i denna essä.

* * *

Hur kommer det sig att vi överhuvudtaget kan bli deprimerade? Om depression är på alla vis skadligt borde vår kropp inte ha kunnat utvecklats rent evolutionärt till att vara kapabel att gå in i ett sådant tillstånd.

Det finns dock tillfällen – om vi tillåter vår fantasi lite utrymme – då de flesta av de egenskaper vi tillägnar depression faktiskt skulle kunna vara fördelaktiga för vissa sorters djur. Betänk de tidiga däggdjur, tex., som överlevde både dinosaurierna och dinosauriernas utrotning. De genomlevde hela tidsåldrar då den bästa livsstrategin var just att totalt ge upp sin livslust, sänka sin biologiska aktivitet och vänta på bättre tider.

Samma gäller för mindre episka tidsrymder som när regnstormen sveper in över landskapet. Då gömmer sig fåglarna i sina bon och aporna drar sig in under de tätaste lövverken. Där sjunker de ner i sitt kortvariga ide. Där faller en underlig stillhet och trötthet över dem. De vill inte längre samla mat, inte jaga eller kriga. De tar sig inte ens tid att plocka insekter från vännens päls. De bara väntar på bättre tider.

Har inte dessa tillstånd oerhört mycket gemensamt med det vi kallar depression? Jo, definitivt, men det är något som saknas. När vi föreställer oss djuren i denna situation känner vi igen oss. Det är en ganska mysig situation som vi själv upplevt någon gång när strömmen gått och all vardagens jäkt tycks upphöra för en stund. Det är rentav underbart att genomleva. Depressionen har kanske mycket gemensamt med dessa upplevelser, men den stora skillnaden är ju att depression känns alldeles förjäkligt.

Vad är det då som vi lagt till i våra depressiva tillstånd som gör denna skillnad?

Svaret jag vill erbjuda här – ett svar vi inte ska ta som slutgiltigt utan mer som än tankeställare än något annat – är att skillnaden består i vårt eget motstånd till denna naturliga känsla. Jag anser att vi genomgår samma procedur som alla dessa miljontals djur: vi ser hur verkligheten omkring oss blir farlig, osäker och främmande, och drar oss därmed tillbaka, gömmer oss en stund, vill tänka efter, studera, vänta på bättre tider, men i samma ögonblick som denna känsla kommer påstår vi att den är ogiltig, falsk, ond, att vi inte har tid att ta en paus, att vårt liv inte alls har några fel eller är opassande för oss, att vi måste fortsätta kämpa vidare med den uppgift vi har, det ansvar vi samlat på oss.

Det som kunde ha blivit några dagar, någon vecka, en månad eller två, av paus, eftertanke och sedan ett nytt försök i en riktning som passar oss bättre, blir istället till en ständigt närvarande kamp mellan längtan efter att fortsätta med det liv vi har och längtan efter att avbryta och börja om på nytt.

Depressionen består kanske främst inte i låga serotoninvärden utan i att vi anser att låga serotoninvärden är något oacceptabelt. Det som börjat som en frisk humörssänkning förvandlas till en kaotisk inre strid som innebär att humörsänkningen inte får de rätta beteendemässiga resultaten och därför inte kan nå sitt naturliga slut.

* * *

Redan i första essän av Makt/Balans skrev jag att vi borde se den nutida depressionsepidemin som en möjlighet, som ett tecken på att enormt många människor inser att deras liv saknar något, att det är något grundläggande fel på världen de lever i och att en stunds stillhet, eftertanke och en följande nystart är av högsta vikt.

För är det verkligen så konstigt att vi blir deprimerade? Är det egentligen inte helt rätt att vi är mörka till sinnes och oroliga för vår framtid? Även om vi har byggt oss en verklighet med mindre våld och större rikedom än någon annan tid i mänsklighetens historia så vet vi att allt inte står rätt till. Det sätt vi idag lever på – även i ett land som Sverige – är inte långsiktigt hållbart. Vårt dagliga beteende är fortfarande, när alla faktorer räknas in, ett skadligt beteende, för oss själva, för djur och natur, och för alla de möjliga framtider de mest poetiska ibland oss har fantiserat fram.

Det är rätt att det gör ont när vi skadar oss själva. Människor som inte har någon kapacitet för att känna smärta bryter ofta sina ben dussintals gånger, bränner sig på alla möjliga saker och dör inte sällan i en späd ålder. Folkgrupper som inte har blivit deprimerade när deras beteende var självförstörande har sedan länge dött ut.

Vår kollektiva melankoli är inte ett tecken på att vi håller på att bli sjuka; den är ett tecken på att vi håller på att bli friska!

Vi är intelligenta nog att se att vår samtid inte är fullständigt frisk, att något måste göras, att mycket måste förändras. När vi så fortsätter leva vårt vardagsliv trots dessa insikter är det helt rätt att vi sänker våra serotoninnivåer och signalerar att det är dags för en time-out, att dra sig tillbaka och försöka igen.

Att äta anti-depressiva medel för att fortsätta leva ett normalt liv är därför ofta ungefär samma sak som att äta smärtstillande för att fortsätta kunna banka sitt huvud i väggen. Istället för att se depressionen som den möjlighet för förnyelse som den verkligen är, väljer vi att blunda för vår kallelse och återvända till den självförstörelse som vår melankoli försökte förhindra.

* * *

Lägg märke till att jag inte gjort några referenser, att det inte finns någon vetenskaplig dokumentation bakom det jag skrivit. Överlag grundar sig allt det jag skrivit i fakta och i akademisk forskning, men sättet jag fört insikterna samman och skapat en ny berättelse av dem är högst filosofiskt och ska inte tas som slutgiltig sanning utan som ett försök att stimulera nya tankar och nya beteenden.

Repetera inte något jag har skrivit utan att kritiskt granska det först, inte bara genom källkritik utan genom att bedöma tankegångarna med ditt intellekt och ditt omdöme. Se vad de är värda och om de har någon relevans för ditt liv.

Till sist är det också viktigt att märka att depressionen i sig inte löser några problem, utan att den främst öppnar upp ett rum för eftertanke som tidigare inte fanns. Jag förespråkar inte depression utan nystart. Även om jag aldrig vill att depressionen ska försvinna från mitt liv hoppas jag sakta hitta en livsstil och en livsfilosofi som är såpass frisk och sammanhängande att jag inte längre ska behöva bli melankolisk särskilt ofta, att jag kan få tid att vara människa, att delta i skapandet av en värld där ungdomar inte ska behöva genomgå flera år av depression för att fly sitt samhälles missförstånd. Jag förespråkar lycka, utforskning, framgång och en lekfull värld, men jag anser att just depressionen måste få vara en oumbärlig del av vår mentala verklighet om vi ska kunna uppnå en så elegant vardag.

Med varierande lätta och tunga steg har vi valsat oss fram genom denna första sekvens i serien Makt/Balans. I den första essän påstod jag att “serien är skapad för att fylla ett tomrum i den idévärld vi nu lever i.” Jag sökte en “ny röst” och en “ny berättelse” – och hoppas nu vara på god väg att förverkliga dessa intentioner.

Termer som stilmedvetenhet, makt, balans, strategi, resor, livsberättelsen, livssituationen etc. har blivit grunden till det perspektiv jag har sökt, ett perspektiv som kan frigöra oss till att vara ambitiösa och sträva samtidigt som vi, av rent själviska skäl, utvecklar våra dygder och deltar i skapandet av det allmänt goda.

I detta stadie, efter åttatusen sökande ord, ser vi ännu blott en skiss av den världsåskådning som jag kände doften av när jag bestämde mig för att utforma Makt/Balans. På många vis har jag blivit ödmjukare av processen och ser nu hur svårt det är att bygga upp en konsekvent och sammanhängande berättelse om verkligheten vi lever i. Men jag har ändå en fortsatt övertygelse om att det finns något här, att Makt/Balans har en kärna som är distinkt från tidigare försök att ge liv till de strävandes livsfilosofi.

En term återstår dock för att knyta samman denna första sekvens och förtydliga vad det är jag försöker säga. Den behövs för att vi ska ha något att hänga upp på väggen, något som dagligen kan påminna oss om vad det är vi strävar efter.

Där livskonstnären står som en staty över den människa vi en dag skulle kunna bli, hänger dynasti som en bild av det landskap vi en dag önskar att få blicka ut över.

* * *

Dynasti. Vad tänker vi på när vi hör det ordet? Kanske på någon romersk kejsare eller någon kinesisk släkt? Kanske någon medeltida, smått inavlad familj?

Ordet definieras normalt som en period i ett rikes historia då en viss familj eller släkt regerar. Det förknippas oftast med ett gammalt, auktoritärt politiskt system där makten ärvs från generation till generation tills en inkompetent idiot förstör alltihop och orsakar oerhörd skada för hela landet – helt enkelt med något förlegat och ofta avskyvärt.

Varför då välja detta ord för att symbolisera en ljusare framtid?

Det verkar såklart inte särskilt smart, men jag har mina anledningar. Saken är nämligen den att begreppet dynasti innehåller vissa ingredienser som på ett utsökt vis överlappar med många av de idéer jag vill lägga fram. För att förstå vad jag menar med detta får vi dock utforska det hela från en annan vinkel.

* * *

Vi börjar återigen med livssituationen – där allt måste börja och sluta för pragmatikern – men för att få lite självdistans väljer vi nu att se den som en scen där du är en av rollfigurerna.

Låt oss säga att en bra livssituation är en vacker scen – och för att göra gott i situationen måste du spela din roll väl.

Vi kan därmed se livet som en samling scener som avlöser varandra en efter en och det goda livet som ett försök att i varje stund uppnå en så trevlig tillställning som möjligt. Detta tankesätt resulterar dock oftast i kortsiktighet, meningslöshet och egoism. För att undvika detta behöver vi (som vi tidigare argumenterat) vara stilmedvetna och förstå vår livsberättelse.

När de skilda scenerna blir till delar i en längre berättelse får de en större mening: sorgsna ögonblick kan fördjupa och smärtsamma ögonblick förhöja. Vi har tillfört en större tidsdimension och därmed ökat scenernas skönhet (livssituationens livlighet).

Så länge du som individ är huvudperson i berättelsen begränsar sig dock tidsdimensionen till omkring ett århundrade och tillåter därför i ett politiskt (ekonomiskt, ekologiskt) perspektiv fortfarande stor egoism och kortsiktighet.

När du involverar fler rollfigurer och därmed expanderar rumsdimensionen tillåts dock större tidsrymder. Din familj har en berättelse på säkert femhundra år. Ditt land har en saga som sträcker sig över ett årtusende. Mänskligheten genomlever ett epos som varat i tvåhundratusen år, livet har tre miljarder år på nacken och universum nästan fjorton.

Hur fantastisk är inte den scen som utspelar sig i ditt liv just nu när du ser den som ett förverkligande av en tiotusen år lång historia om den mänskliga civilisationen och hur lovande är den inte när den är ett första steg på en berättelse som kommer att sträcka sig ytterligare tiotusen år framåt?

* * *

Nu kanske du har funderat ut varför dynasti är ett så passande ord för denna världsåskådning. En dynasti är alltid självisk, den vill främja sin egen stil på andras bekostnad, men en god dynasti är också oerhört medveten om sitt förflutna och om sina allierade i nuet och i framtiden. En dynasti är maktmedveten och försöker hela tiden bli starkare, men nödgas alltid att tänka långsiktigt på familjens bästa, på hur handlingar i ögonblicket kan påverka intressen om hundra år.

Dynasti förmedlar för oss en bild där stilen är i fokus. I ett snävt perspektiv är generna vår stil, men vidgar vi våra vyer så ser vi att vår kultur och vår miljö är lika viktiga delar för vår stil och därför aspekter som dynastin måste försvara.

Den betydelse av dynasti jag försöker framkalla tillåter ett politiskt system där vi kan vara stilmedvetet själviska och ändå agera i enlighet med det allmänt goda. Det är ett system av koncentriska cirklar där livssituationen här och nu alltid är i centrum – den scen som vi fokuserar på – men där den sträcker sig utåt för att inkludera större tidsrymder (en längre berättelse) och därigenom gör oss ansvarsfulla och givmilda.

Godhet och maktlystnad kan här gå hand i hand och strävaren finna en plats att leva tillsammans med – istället för emot – samhället. De mäktiga och de goda kan här vara en och samma grupp, vilket skulle lösa många nutida konflikter. Här skulle inte politiker och affärsmän representera skilda krafter – de skulle båda vara delar av en gemensam dynastisk intension där partiintresse och vinstintresse sågs som begränsande egoistiska intressen som inte prioriteras särskilt högt (även om de fortsätter vara viktiga delar och kortsiktiga värden).

Det låter kanske osannolikt, kanske utopiskt, men när vår världsbild för samman själviskhet och dygdighet till en dynastisk världsbild är det kanske inte omöjligt.

* * *

Nu är det uppenbart att detta ännu är ett ofärdigt arbete, att vi fortfarande är i en tidig fas och har mycket att undersöka (och än mer att bevisa). I nästa sekvens här på Makt/Balans kommer vi därför att gå över från denna grundläggande introduktion till en diskussion om de källor som detta tänkande härstammar ifrån, de tänkare som idag argumenterar för liknande perspektiv och till mer praktiska applikationer av de idéer vi utvecklat (och utföra en hel del experiment).

Tiden är inne för att ta sig an specifika frågor – och därmed avslöja om Makt/Balans verkligen har något att komma med eller om projektet är lika ihåligt som en Hollywoodkuliss.

En dag blev du till. Två underliga celler möttes och blev till en. Denna cell delades i två, fyra, åtta, samtidigt som den fortsatte att vara en.

En dag blev universum till. Vi vet inte vad som hände, men plötsligt fanns där en rymd. Rymden sprakade, kokade och stelnade. Många ting uppstod i världen medan åren gick, samtidigt som rymden fortsatte att vara en.

När jag ser mig omkring i denna stund möts jag av tusen olika saker i hundratals färger och former. Fågelkvitter hörs bakom mig. En bil susar förbi på vägen. Tangenternas släta yta ger lätt vika för mina fingrars petande och den vita ytan på skärmen byts ut mot svarta krumelurer.

Variationen i situationen är enorm. Det skulle ta år att beskriva en enda sekund av min upplevelse i ord. Men samtidigt är allt mycket enkelt. Alla ting jag upplever visar sig i rymden – den rymd som en gång kokade med ursprunglig skaparkraft – och i mitten av denna rymd finns en organism som en gång var en enda cell: jag.

Allt jag någonsin upplevt har det gemensamt att det kommit i beröring med organismen som kallas Linus. Om jag minns stjärnorna är det för att fotoner flugit genom rymden från avlägsna solar, träffat min näthinna och satt fart på mina neuroner. Om jag just nu kan höra vinden är det för att den får träden att vika sig, löven att skaka och deras vibrationer att sprida sig in i huset till mina öron.

Mitt liv är ett i att allt som det innehåller har samlats ihop av min varelse. Allas våra liv är ett i att allt vi är, var och ska bli har utspelat sig i rymden.

* * *

Vi möts i vimlet du och jag. Musiken sköljer ner från scenen, väller över oss och dränker oss i vilda vibrationer

Du ropar till mig, men jag kan inte längre höra. Jag ropar, men jag hörs inte. Tusentals människor skriker som en och blandas med musiken tills ingen vet skillnaden på dem själva och alla andra.

Tittar du på mig? Jag vet inte.

Jag kan inte längre se, bara känna, bara pulsera tillsammans med dig, med alla omkring oss.

Vi är här och vi dansar.

* * *

Jag andas. Andningen andas. Lufter fyller mig och jag följer luften ut i rymden. Jag hör vinden vina. Vinden viner. Solen skiner stilla ner över landskapet och allt syns klart.

Jag är bara en liten figur på en sten. Han sitter på stenen och lyssnar till vinden.

Det finns ingen gräns mellan himmelen och honom. Sädesärlan som flyger ovan andas in det andetag han andas ut. Jorden håller honom till marken och solen håller jorden i sin bana.

Allt är blott en böjning av rymden, en rymd som inte slutar vid hans hud utan fortsätter ända in i hans hjärta och ända ut bortom galaxen – samma rymd som en gång kokade med ursprunglig skaparkraft.

Allt annat kommer och går. Allt föds och försvinner. Men inte rymden. Och jag är rymden. Om något är jag rymden. Före och efter allt – omsluter allt, genomsyrar allt.

Och samtidigt: en liten figur på en sten.

* * *

Bakom all variation finns helhet och bortom all helhet variation. Det kretslopp vi skådat på Motivationskartan, rörelsen från strävande till skapande är menat att visa på denna oundvikliga samhörighet.

Alla börjar i helhet, i gruppen, i ett Vi. Strävaren föds när hon kastas ut från gruppen och blir till ett jag som måste kämpa för sin plats i världen. Strävaren tvingas att analysera, att kämpa – att helt enkelt dela upp världen i allt finare betåndsdelar för att förstå, för att kontrollera.

Först när hon nått långt ut på existensens periferi kan strävaren finna spåren av en ny helhet. I söder märker hon att alla varelser deltar i en gemensam kamp om resurser och lever av att äta varandra. Och i norr ser hon att allt fungerar enligt likartade principer, underordnar sig samma lagar och därför genom dolda krafter måste hänga samman.

Doften av helheten hon saknar motiverar henne att sträva i nya riktningar. Analyser och strider är inte nog. Även om hennes makt ökar genom varje delning, förfining och förstärkning är den inte mer än aptitretare för en större längtan – drömmen om fulländning driver henne att dra samman de olika världarna, att balansera de olika krafterna, att rentav offra makt för att uppnå enhetlighet.

Det finns ett gammalt namn på denna längtan som sällan används nuförtiden, men som förtjänar att höras igen. Namnet är: vördnad.

* * *

Vördnad är strävarens högsta dygd och det som driver henne att bli generalist och, till slut, livskonstnär. Vördnad uppstår ur minnet av en förlorad helhet och är det starkaste botemedlet mot den splittrande kraften hos egoism och ignorans. Vördnad väcks när vi blickar ut i rymden, när vi förlorar oss i musiken, när sjukdom, förlust och död knackar på dörren. Evighet, mörker, mysterier, det okända; alla är de vördnadens budbärare och visar vägen mot den svunna helheten.

Under människans korta historia har vördnaden redan tagit många former. Vi uppskattar inte alltid det okända och det eviga utan vill föreställa oss att vi förstår allt och därför kan kontrollera världen. Därför skapar vi berättelser om rymdens natur och försäkrar oss därmed om reglerna för vördnad.

Om rymden är som ett djur ska vi offra mat och dryck till det. Om rymden är en fader ska vi tala till honom och be om ursäkt för våra misstag. Om rymden är en tanke ska vi greppa den ursprungliga principen och agera enligt den. Om rymden är en maskin ska vi analysera dess dynamik och olja dess kugghjul.

Här på Makt/Balans förvanskar vi också rymden och berättar falska historier om vördnaden. Livets paradox är att alla våra försök att förklara slutligen misslyckas, men att vi samtidigt inte kan sluta försöka. Vördnaden driver oss mot rymden, men håller oss samtidigt borta från den.

Allt vi kan göra åt det är att skratta. Och fortsätta försöka.

Berätta ännu en berättelse. Om strävaren. Om Makt/Balans. Om Dynasti.

Jag ser mig omkring. Situationen är som den är – levande. Till viss mån vacker; till viss mån ful. Det finns saker här jag gillar; saker jag helst skulle vilja se försvinna. Jag skulle kunna sträcka ut min hand, lyfta, kasta, knuffa bort – göra mig av med det dåliga till förmån för det bra, men jag väljer att sitta still och bara studera det smärtsamma. Varför?

Alltför många gånger har jag försökt göra mig av med det, men misslyckats. Jag har kämpat med all min kraft för att bli kvitt det onda, det dåliga, men varje seger har varit tillfällig och den besegrade fienden har snart återvänt. Därför sitter jag här och studerar honom, väntar på att han ska försäga sig, på att han ska visa sin verkliga natur och därigenom avslöja hur jag kan förstöra honom.

I min stilla studie visar det sig snart att fiendens nätverk sträcker sig genom hela min värld och att han har tusentals kumpaner som stärker honom och hjälper honom på fötter när han fallit. Han är blott en representant för ett imperium som tycks omöjligt att omkullkasta.

* * *

Alla strävare hamnar till slut i denna sits. Hon har gått sin egen väg som en samhällsbrottsling och skaffat sig kunskap och styrka, men trots hennes ständigt växande kraft verkar motståndet alltjämt bli större.

När strävaren blir medveten om sin stil upptäcker hon anledningen bakom sina svårigheter: hon önskar sig en värld olik den som nu existerar och hennes kamp är därför mot den rådande ordningen, imperiet av makthavare och vardagsmänniskor.

Även när hon funnit balans i sitt liv, utforskat livssituationens vildmark, lärt sig skapa för vardagsmänniskorna och förvandlats till en generalist – så är hon fortfarande en individ med unik stil och en önskan om en bättre värld, med bättre människor, vackrare ting och större äventyr. Imperiet är fortfarande hennes fiende och hon måste ständigt bekämpa det för att åstadkomma förändring.

* * *

På grund av detta måste strävaren alltid vara en strateg.

Kärnan i all strategi är att hantera framtiden, att öka sannolikheten för att en ny ordning ska fylla livssituationen.

En duktig strateg läser verkligheten som en vetenskapsman och blundar inte för sin egen svaghet eller sin fiendes styrka. Strategen först av allt en realist som vill rensa bort alla illusioner och se världen som den verkligen är.

När hon utformar sin strategi måste hon dock också vara en konstnär. Efter att hon bedömt vilken framtid som är mest sannolik måste hon kunna föreställa sig en något mindre sannolik framtid som är bättre än den första. Sedan måste hon räkna ut vad som kan förändras för att skifta sannolikhetskalkylen till den bättre framtidens fördel.

Detta leder oss till att fråga: hur är detta möjligt?

Om vi i våra studier upptäcker att det är sannolikast att samhället fortsätter med sina rådande vanor och att imperiet behåller sin makt, hur kan vi då knuffa verkligheten i en annan riktning? Hur kan en ensam individ förändra livssituationens troliga utveckling?

* * *

Svaret utgör en grundtes för oss här på Makt/Balans. Vi ser nämligen i alla levande djur en grundläggande obestämdhet och en kapacitet att rubba världens till synes förutbestämda bana . Människan representerar den (ännu) högsta utvecklingen av denna frihet. Människan lever till lika stor del i möjligheternas värld som i verkligheten och ingen sannolikhetskalkyl i världen kan förutspå hennes rörelser (filosofiska och vetenskapliga belägg för detta kommer uppdagas allteftersom).

Möjligheternas värld visar sig för oss som vår fantasi och föreställningsförmåga. I livssituationen blandas oftast verklighet och möjlighet för att skapa ting som stolar och kaffekoppar, som definieras lika mycket av vad de är som vad vi kan göra med dem.

Detta är en upplevelse som de flesta djur verkar ha, men vad som är unikt för människan är vår kapacitet att skapa ett helt system av symboler, vars främsta roll är just att manipulera möjligheter, spela med sannolikheter, att vara byggstenarna till en oöverträffad fantasi.

Vi kallar dessa symboler vårt språk – och de är grunden till vår frihet.

* * *

Med vårt språk bygger vi berättelser om framtiden och kan genom att följa den handling som dessa berättelser beskriver nå en annars väldigt osannolik framtid. Ju fler människor som hör berättelsen och ser dess möjligheter i sin fantasi, desto större kraft har den att orsaka något enormt osannolikt.

En strategi är en berättelse om framtiden. Och strategikonsten är just att genom berättelsen göra det osannolika sannolikt.

Livet är universums mest osannolika representant och flercelliga djur än mer otroliga. Människan är djurens stora överraskning och strävaren den som vidare bryter mot vardagsmänniskornas sannolika vanor. På så vis expanderar vi vår sfär av osannolikhet mot allt högre höjder, med mänsklighetens äventyrare, forskare och konstnärer som hela universums förunderliga fanbärare.

Och precis denna insikt ger strävaren hopp. Även om verkligheten just nu tycks fortsätta i en viss rikning – även segern tycks näst intill omöjlig och att ingenting nytt kommer att åstadkommas – så kan hon i sin allt större medvetenhet om strategi se att det näst intill omöjliga har skett om och om igen i livssituationen.

Speciellt generalisten, som har en överblick av historiens vidder, uppnår ett visst lugn mitt i stridens hetta. Hon överväldigas inte av imperiets styrka utan ser att hon har sina egna allierade i alla tiders brottslingar och motsträvare.

Generalisten kan vara den största av strateger eftersom hon klarar av att komponera en berättelse som inkluderar både vän och fiende, det förflutna och framtiden. Hon är egentligen knappt längre en strävare eftersom hon känner att hon har livets själva essens på sin sida och rider på osannolikhetens våg in i en framtid hon genom sina berättelser redan äger.

* * *

I denna lätthet sker något än mer förunderligt. Generalisten upptäcker en än djupare sanning om strävaren och vardagsmänniskorna. När alla strategier når sin logiska slutpunkt uppenbarar sig livets grundläggande paradox och hon kan inte låta bli att skratta ett djupt och fullständigt härligt skratt.

Och i detta skrattets ögonblick förvandlas hon till: livskonstnären.

Under mänsklighetens utveckling från stamliv till global civilisation har våra aktiviteter delats upp i allt mer specifika uppgifter. Den enskilde jägaren bemästrade en gång i tiden alla sin kulturs kunskaper och hade antagligen framstått som galen om han ville sluta jaga för att jobba heltid med att fundera ut det bästa sättet att tälja en pilbåge.

Men allteftersom samhället växte blev just sådana heltidsintressen möjliga och mänsklighetens kollektiva expertis expanderade explosivt. Denna specialisering lade grunden för en tidigare okänd rikedom och frihet, men sådde också fröet till en helt ny typ av sjukdom.

Vi känner till den som obalans.

Denna sjukdom är speciellt farlig för maktlystna strävare av den typ som vi undersökt i denna essäserie och kan orsaka enorm skada genom deras handlingar.

Problemet ligger i att strävare alltid har obegränsad ambition oavsett om uppgiften hon påbörjat är begränsad eller inte. Det kvittar om konsten egentligen bara en del av livssituationen; om strävaren identifierar sig som konstnär påstår hon snart att konsten är det högsta, ädlaste och viktigaste i världen, att allt annat måste underställas konsten, och att konsten värde endast kan definieras av konsten – konst för konstens skull.

Identifierar sig strävaren som handelsman blir pengar snabbt det allra högsta värdet och maximeringen av vinst det enda viktiga i världen. Njutning, skönhet, umgänge, glädje – alla hamnar de i en tydlig hierarki där förtjänst och ekonomisk tillväxt överordnas livets andra aspekter.

Detsamma gäller för strävande vetenskapsmän, präster och alla andra identiteter. Vi kan se i många av modernitetens allra hemskaste handlingar strävare som förblindade av ett bristande ideal krossar allt som inte passar in i deras världsbild. För de mest maktlystna av strävare innebär specialisering i slutändan alltid självförstörelse och det är därför som vi måste erbjuda en annan väg, generalistens väg.

* * *

Vad innebär det då att vara generalist? – Låt oss lista några egenskaper.

Generalisten är bekant med både eftertankens nordliga stillhet och tävlandets sydliga kaos, lika bekväm med strävandets ensamhet som skapandets gemenskap, och har gett sig av och kommit hem många gånger – generalisten är en erfaren äventyrare.

Generalisten fastnar aldrig i ett tankesätt eller beteende. Hon lockas av motståndarens position, antar hennes perspektiv för att se bristerna i sitt eget och försöker alltid leda tillbaka alla frågor till den praktiska livssituationen.

Generalisten har oftast en specialitet, men identifierar inte med den. Hon har lärt sig ingenjörskonsten, men är inte en ingenjör. Hon kan spela viol som få andra, men är inte en violinist. De som identifierar med sin specialitet måste vi avlägsna sig från sin motsats; ingenjören måste ta avstånd från violinistens intuitiva attityd till livet och violinisten måste sucka över ingenjörens rationella världsåskådning, men generalisten kan erkänna både sin intuitiva och sin rationella sida, se bristerna och styrkorna i båda och låta dem balansera varandra.

Generalisten är medveten om hur hennes nuvarande uppgift påverkar andra människor i andra fält och är därför mer ansvarsfull. Specialisten som kan allt om myelin, men inget om valopinion förstår inte att en vetenskaplig teori kan ha stor effekt på politiken. Detsamma gäller för en konstnär som inte inser att hennes nya film faktiskt kan påverka gemene mans beslut om att vaccinera sitt barn.

Generalistens vidd av kunskap innebär också att hon kan integrera information på ett mer kreativt sätt och se lösningar som är dolda för någon med skygglappar. När en resenär kliver in i en ny by ser hon saker som byborna inte lagt märke till eller för länge sedan glömt av.

Generalisten blir också på grund av detta en hårdare kritiker. Hon stället högre krav än någon annan eftersom hon ser de vitt spridda konsekvenserna som varje framgångsrikt projekt kan orsaka i världen. Och hennes kritik är pragmatisk i att den alltid riktar sig mot livssituationen, platsen där alla världsåskådningar, alla ämnesområden, alla galna påhitt och upptåg möts och interagerar.

Generalisten ser de etiska och logiska konsekvenser lika tydligt som de estetiska i Sofokles, Michelangelos och Bachs verk. Hon hör konsten lyftas eller sänkas, livet stärkas eller försvagas när Newtons, Darwins och Einsteins teorier formuleras.

Någon sa en gång att William James var en författare utklädd till psykolog och Henry James en psykolog förklädd som författare och generalisten inser att James-bröderna är perfekta exempel på hur konsten och vetenskapen kan ses som blott två vägar till samma mål – en bättre livssituation.

* * *

Det tåls att sägas igen: allt återvänder till livssituationen. Vetenskapen måste ses som ett kollektivt strävande där vi delar, separerar och ser allting i allt finare detalj. Konsten blir därför ett kollektivt skapande där vi för samman de många delarna vi upptäckt till nya, vackra skapelser. Och etiken blir vårt försök att främja en så bra livssituation som möjligt. Etiken kan därför sägas vara generalistens huvudfokus, men hon får inte glömma att livssituationen endast får sin livlighet genom vidareutvecklingen av vetenskap och konst.

Ja, just livlighet är ordet vi härmed väljer på Makt/Balans för att beskriva det högsta goda. Det är ett ord som inte används allt för ofta och vi kommer därför att definiera det på vårt eget vis. Livlighet ska från och med nu betyda (a) överflöd, oförutsägbarhet och mångfald, men också (b) integration, utveckling och målmedvetenhet.

Vi kan därmed vidare dubba generalisten till livlighetens riddare – den som strävar efter att integrera det kollektiva strävandet och det kollektiva skapandet för att öka livssituationens livlighet.

Hon får ta på sig rollen som övergången mellan den vilsne, självförstörande strävaren och den spontana, skrattande livskonstnären. Hon är varken en början eller ett slut, men hon är utan tvekan Makt/Balans-berättelsens verkliga huvudperson – och vi kommer att möta henne i många essäer framöver.

Redan nästa vecka ska vi utveckla generalistens behov av strategi och hennes förhållande till både fiender och allierade.

Vi har nu snurrat några varv i Makt/Balans-hjulet och börjar bli bekanta med omgivningarna. Men ännu har vi samlat på oss mest ord och bilder – strävaren, makt, stil, skapande etc. Det är dags att bli lite mer praktiska, pragmatiska, och lite mer ärliga om vad Makt/Balans egentligen förespråkar.

Vi börjar dagens tankegång med att påstå att en central insikt för en strävare är att allt som ska göras måste göras här och nu; vi kan vänta och se vad som händer, men även efter en vecka kommer vi att befinna oss här och nu.

Det finns inget sätt att fly från här och nu. Drömmer vi så befinner sig drömmen här och nu. Talar vi om framtiden eller det förflutna måste vi göra det här och nu.

Låt oss kalla världen, som den framstår här och nu, livssituationen. Om vi vill skaffa makt eller uppnå balans måste vi göra det i livssituationen. Det finns andra platser där tiden skrider fram med en annan rytm, men för att ta oss dit måste vi hantera livssituationen här och nu. Det finns värdefulla ting bortom horisonten, men för att förstå deras värde måste vi upptäcka det i livssituationen.

Man skulle därför kunna kalla Makt/Balans en radikalt situerad filosofi. Precis som att vi såg att våra beslut om rätt och fel berodde på var vi befann oss i vår livsberättelse, upptäcker vi även att våra sanningar beror på var vi befinner oss.

Med andra ord: sanningen beskriver verkligheten och verkligheten är det som kan påverka oss i livssituationen.

Vi bedömer allt efter dess kapacitet att påverka oss här och nu. Om vi vill tala om ett berg långt borta gör vi det genom att beskriva hur vi måste gå tillväga för att ta oss till berget och vad vi kommer att uppleva om vi klättrar uppför det.

Detta gör också strävarens livsfilosofi pragmatisk.

* * *

En pragmatisk filosofi tillåter oss att bota ett ständigt återkommande missförstånd – som förvirrar strävaren mer än någon annan – nämligen separationen av tanke och handling till två olika världar som vi kallar den psykiska och den fysiska.

För de flesta människor innebär denna uppdelning inte särskilt mycket. Den finns där i bakgrunden och vi talar om psykiska saker på ett sätt och om fysiska på ett annat. Gemene man verkar idag anse att fysiska saker är mer verkliga och att psykiska fenomen på något sätt overkliga. Sedan är de nöjda med att kalla deras samverkan ett mysterium som inte ens vetenskapen kan förklara.

Men strävaren lever experimentellt och vill veta vilka fysiska handlingar som orsakar vilka psykiska reaktioner och vice versa. Hur skulle hon annars kunna omforma världen i sin egen avbild!

För strävaren är en tvådelad världsbild omöjlig. Hon har rest till den psykiska världen i norr för sina insikter och till den fysiska världen i söder för sina resurser och har sett hur båda platserna har påverkat varandra.

Därför är en pragmatisk filosofi den enda möjligheten. När vi slutar kategorisera och börjar tala om praktisk påverkan ser vi att det inte behöver finnas någon skiljelinje mellan fysiskt och psykiskt, att de kan ses som två delar av ett spektrum som sträcker sig genom ett sammanhängande universum av olika slags varelser, ting och händelser.

När strävaren ser sig omkring i livssituationen med denna attityd tillåts hon att bemöta alla upplevelser som neutrala: tankarna leder oss till tingen och tingen till tankarna – ja, allt hänger ihop!

Vi kan till och med tillåta strävaren att tona ner allt snack om det fysiska och det psykiska till förmån för de mer pragmatiska termerna det verkliga och det möjliga. Det kanske är lite obekvämt till en början, men blir snart praktiskt.

Det verkliga är det som är, alltså det som påverkar oss. Ju starkare påverkan, desto mer verkligt; och ju längre något har funnits till – ju mer förflutet det har – desto verkligare tenderar det att vara. I livssituationen märker vi verkligheten genom att det tar emot när vi försöker göra något.

Ju mer insikt vi har, desto fler möjligheter ser vi i situationen – saker som inte är, men som skulle kunna bli – och ju mer resurser vi har, desto fler av dessa möjligheter kan vi förverkliga.

Det fysiska och det psykiska förminskas därmed till kategorier för olika sätt att förverkliga möjligheter. Vill jag flytta en sten (fysisk) måste jag lyfta upp den och kasta iväg den. Vill jag flytta tanken på en sten (psykisk) kan jag föreställa mig att jag lyfter upp den och kastar iväg den. Bortom det behöver inte den pragmatiske strävaren diskriminera mellan det mentala och det materiella.

* * *

Följden av att göra livssituationen till en praktiskt hanterbar helhet är att konsten och etiken nu befinner sig på samma plats (i samma värld) som vetenskapen, och att de tre representanterna för det vackra, det goda och det sanna nu måste göra upp sinsemellan om hur de ska interagera med varandra.

Resultatet lovar att bli underhållande: vetenskapen får en roll inom filmkritik; konsten får effekter på kvantfysik; etiken kommer kunna blanda sig i både konstnärliga och vetenskapliga experiment; och alla tre kommer att behöver lära sig om maktförhållanden, eftersom deras existens nu är politiskt sammankopplad.

Förstår ni vad detta innebär? Vilka glömda lekar som dyker upp från ett avlägset förflutet? Vi kan återigen tala om bättre och sämre! Ja, när det finns sanningar om det goda kommer värdeskalorna oundvikligen tillbaka. Och skönhet och fulhet kan inte längre bara vara i “betraktarens” öga utan blir lika mycket en fråga för neurovetenskaplig och moralisk analys.

Detta är vad strävaren i hemlighet har drömt om – vare sig hon vet det eller inte.

Nu behöver hon inte längre snubbla fram mellan norr och söder, öst och väst; nu kan hon ställa sig i mitten och sakta växa i alla riktningar. När dansken ropar “antingen/eller”, kan hon ropa tillbaka: “både ock!”

Konsekvenserna är svåra att förutsäga, men de lovar att vara rejäla. Först och främst kan vi dock välkomna generalisten tillbaka till världen. Nu när allt hänger samman kommer vi att behöva folk som har bred och allmän kunskap, och strävaren – som aldrig kunnat stanna på en och samma plats länge nog för att bli specialist – kan inte låta bli att bli lite tårögd när hon ser vart vägen leder:

“Det är verkligen möjligt att bli livskonstnär!” ropar hon, men ännu förstår inte folk vad detta betyder eller varför hon är så ruskigt glad över det.

Låt oss därför återkomma nästa vecka med en beskrivning av generalistens livsstil och se om vi kan skåda en kontur av den där lockande “livskonstnären”.

– Vem är det som står där och lyser så vackert i fjärran? Är det inte strävaren?

– Jo, hon är en av de värsta. Hon bröt alla regler och gav sig av. Nu har hon färdats till nordens högsta bergstopp och söderns djupaste dal. Hon vet vem hon är och vad hon vill.

– Kommer hon inte emot oss?

– Jovisst. Hennes resa närmar sig sitt slut och nu återvänder hon hem.

– Se vad hon lyser! Och vad är det hon bär på?

– Det är vildmarkens gåvor, farliga och underbara ting.

– Och nu delar hon ut dem. Kom! Låt oss gå fram och se om vi kan få något!

– Vi behöver inte skynda. Tids nog kommer hon att nå oss alla…

* * *

Vi lever i en värld utan raka linjer, allt böjs runt och återvänder till platsen där de började. Dagar, årstider, galaktiska rundvandringar. Ännu vet vi inte om Big Bang kommer att leda till en sammandragning eller en sakta utspädning, men jag skulle inte bli förvånad om vi även där fann en cirkel till slut.

“Så som i himmelen, så ock på jorden”, säger de, och för att sluta äventyrets cirkel måste strävaren återvända till den gemenskap som en gång stötte bort henne. Så länge vardagslivet är en fiende förblir strävaren obalanserad, maktlös – en linje som längtar efter att bli en cirkel.

Denna återkomst kallar vi den skapande rörelsen.

Istället för den separation och det avståndstagande som strävandet inneburit involverar skapandet ett närmande och en reparation. Den idrottsman som lämnat sina vänner för att satsa helt på träningen, den musiker som trotsat sin familj för att öva sin konst, den filosof som nekat umgänge för att läsa och meditera – de riskerar alla att gå under om de inte finner ett sätt att vända sig tillbaka mot alla de lämnat bakom sig och visa upp sina nya kunskaper.

Det är först när insikter och resurser kombineras till en nyskapande stil som maktens cirkel sluts. Resan är inte färdig förrän strävaren återvänder hem och skapar en ny värld för sig själv och för sina medmänniskor. Precis som att vi inte kan utöva genuin makt utan balans kan vi inte verkligt sträva utan att också skapa.

* * *

Strävarens återkomst är dock en förunderlig syn för vardagsmänniskan. I vanornas rike är man den man är och har den talang man har. Påståendet att strävaren förbättrats och utvecklat sina resurser och insikter ringer falskt i deras ögon och de föredrar att tolka det som att strävaren haft talangen hela tiden, men bara inte upptäckt den förrän nu.

Strävaren som tidigare framstod som en brottsling och alldeles för självisk återvänder plötsligt med gåvor och underliga uppvisningar och ger givmilt av dessa till alla som kommer nära. Vardagsmänniskorna säger att “visst var det för mycket själviskhet förut, men är det här inte slöseri?” Det hindrar dem dock inte från att ta del av de skimrande gåvorna från vildmarken.

Den som inte genomlevt denna process har svårt att förstå den. Kan det verkligen vara samma person, den som ena stunden ignorerar alla medmänniskor och bryter mot alla regler för att gå sin egen väg, och den som sedan återvänder med alla dessa gåvor? De kan inte se att det båda handlingarna har gemensamt är makt.

I strävandet lyfter sig den maktlystne bortom det vanliga och finner sig själv. I skapandet omformar strävaren världen i sin egen avbild och den stilmedvetne vet att detta är det största man kan åstadkomma. Ju fler ungdomar idrottsmannen tränar upp, desto tydligare kommer hennes stil synas i framtida uppvisningar. Samma gäller för musikerns melodier och filosofens texter.

Det finns därför inget som är mer själviskt än givandet. Att ge är att reproducera sig själv.

Det är dock bara den stilmedvetne strävaren kan utöva makt i skapandet. Den som inte känner sin egen stil kan inte vara mer än en slav åt andras intressen.

* * *

Måste vi säga så? Måste vi förstöra skapandet och givandet genom att visa att de involverar makt och själviskhet?

Mitt svar är: ja – det måste vi. Det är nödvändigt för att visa att makt och själviskhet inte är onda utan oumbärliga delar för allt gott och ont. I den bild som Makt/Balans målar upp finns det bara en källa till ondska och den går under två namn vi redan hört: egoism och obalans.

För att bättre förstå hur en strävare kan undvika obalans får vi ta oss en blick på Motivationskartan igen:

För att uppnå Makt/Balans måste vi balansera insiktsresan i norr med resursresan i söder och likaså strävandets separation från gemenskapen med skapandet reparation av en ny gemenskap. På kartan representeras detta av en symmetrisk åtta som ständigt ger sig av i två riktningar men som lika ständigt återvänder till mitten.

Vi ser här skillnaden på ett nordligt skapande som vill visa den godhet som insikter avslöjar, och på ett sydligt skapande som vill uttrycka den glädje som befinner sig när man behärskar sina resurser.

Vi kan även se skillnaden här på vardagslivet som går sin stilla gång i cirkeln i mitten – där vanan (tradition, lagar, regler) är den stabiliserande kraften – och på äventyrslivet som kastar sig ut för att upptäcka verkligheten och dess möjligheter.

Detta låter oss, till sist, se att även om de balanserade, stilmedvetna, skapande strävarna är själviska så är de inte egoistiska. De blir till samhällets lungor och drar genom sina äventyr in nytt syre i vardagen.

Den strävare som lärt sig skapa vet hur beroende hon är av alla vardagsmänniskor och ser därför inte ner på dem utan behandlar dem som sitt eget hjärta och hem. Men hon lockas ändå inte att förlora sig i vardagslivet eftersom hon ser att allt som vardagsmänniskorna idag värderar en gång upptäcktes eller skapades av en strävare på äventyr – hon ser att den själviske strävaren är oumbärlig.

Den strävare som medvetet lever på detta stiliga, skapande, balanserade vis kallar vi: livskonstnären.

* * *

Och därmed kan vi erkänna att även om denna serie är skriven för strävare, av en strävare, så handlar den inte huvudsakligen om strävaren utan om den varelse hon har möjligheten att förvandlas till – just livskonstnären.

Vi har redan kommit långt, men från och med nästa essä flyttas vårt fokus än tydligare till frågan om: hur kan jag som strävare utvecklas till en livskonstnär? Är det ens en möjlighet eller bara ett flyktigt ideal? Vad finns det för konkreta steg?

Det första försöket att besvara dessa frågor kommer nästa vecka i essän om “Livssituationen” där vi ska undersöka vår upplevelse, vårt medvetande, kopplingen mellan det fysiska och det psykiska – och därmed vår frihet.

Något gömmer sig i dig. Det bor i din gång, din hållning, dina ord, ditt val av kläder, av vänner, nöjen och yrke. Föräldrarna hörde det i dina första jollringar och en dag ska folk minnas det när du är död.

Det är något vi ärver, förändrar och lämnar efter oss; något som gör oss unika och som vi aldrig kan fly ifrån – något som är viktigare för strävaren än allt annat.

Det jag talar om är stil.

Trots att stilen lever i allt vi gör och inte går att undvika är den oerhört svår att tala om. Visst finns det något unikt och ständigt i varje individ, men går det verkligen att definiera? Jo, det tror jag – men för det behöver vi en analogi…

Låt oss se individen som en konstnär – en målare – med vissa begränsningar. För det första finns det inga vita dukar, för det andra kan hon aldrig radera sina penseldrag och för det tredje stänker främlingar ständigt färg på hennes tavla.

Från dag ett mottar hon en genetiskt färgad duk och innan hon ens lärt sig måla har nya lager av kultur, uppväxt och miljö kladdats dit. Hon gör några tveksamma drag med sin pensel, men märker att hon målat rött istället för blått och vill ändra det. Till hennes förskräckelse verkar dock inte färgen torka och när hon försöker måla över misstaget blandas bara den gamla och nya färgen ihop, och resultatet blir något alldeles oförutsägbart.

Denna tavla kallar jag hennes stil – något som är både föränderligt och orubbligt.

* * *

För att förtydliga vad jag menar är det nog bäst att undersöka några verkliga konstnärer.

Ta John Lennon till exempel: med the Beatles skrev han först slipade poplåtar, gick vidare till att skapa verk av bombastisk komplexitet, för att sedan skala bort allt överflödigt i sin solodebut. Han vände sig hela tiden bort från gårdagen, försökte bli något nytt, något bättre; men kan vi undgå att höra en tydlig Lennon-stil som genomsyrade hans musik från första tonen till den sista? Var det inte denna stil han själv började bli medveten om när han skrev Mother?

Och ta Picasso eller Kanye West, för den delen. Inte ens övergången till kubismen kapade banden med Picassos tidigare verk – och visst kan vi, trots avgrunden mellan dem, höra den ständige West lika tydligt i The College Dropout som i Yeezus.

Detsamma gäller för civilisationer som individer.

Kan inte den sämst bildade se skillnad på en antik Kinesisk staty och en antik Grekisk? De två folkslagen kom båda ursprungligen från Afrika och hade näst intill identiska hjärnor, men genom att år efter år måla ständigt nya lager på den gamla tavlan formade de till slut två distinkta stilar som ingen född under deras inflytande kan undvika att förhålla sig till.

Precis som att ingen svensk kan låta bli att uttrycka lite av vikingatiden, kristendomen, Bellman, neutraliteten, funkisarkitekturen, ABBA och Zlatan i sin egen stil — oberoende om det handlar om ett förakt för detta arv eller en uppskattning.

Det förflutna har en orubblig påverkan på vår verklighet, men våra handlingar i nuet förändrar också ständigt det förflutnas betydelse.

Detta är enligt Makt/Balans definitionen av stil.

* * *

När de kastas ut ur vardagen lär sig strävarna om stilens föränderlighet. Vardagsmänniskor finner sin stil i en identitet, genom att finna en kategori där de passar in och sedan följa den kategorins manuskript. Strävaren är den som inte funnit någon passande kategori och därför måste skapa sin egen.

Strävaren måste ge sig ut i världen och pröva sina krafter och sin smak. Alla handlingar blir till experiment som strävaren analyserar för att få reda på sin stil; alla intryck provsmakningar; alla påfrestningar lärdomar om styrkor och svagheter; alla möten bevis på vilka relationer som lyfter och sänker. Och efter många turer mellan norr och söder lär sig strävaren att acceptera sitt förflutna och välja sin framtid.

Stilmedvetenhet innebär att lära sig uppskatta det jag är, för att det är vad jag är – men att ändå förändra och förbättra detta jag, eftersom jag alltid kan bli mer mig själv än vad jag just nu råkar vara.

Genom att uppnå stilmedvetenhet blir strävarens första förvirrande resor ut i vildmarken till väl valda turer för att nå djupare insikter och ta kontroll över större resurser. Den stilmedvetne känner till sitt eget temperament och vet vad som måste förverkligas för att en värld med rätt temperatur ska växa fram.

Det som skilde Konfucius, Sokrates och Buddha från tusentals andra med liknande insikter var att dessa tre besatt en maktlystnad och stilmedvetenhet utöver det vanliga. Var och en omtolkade hela sin kulturs förflutna enligt sitt eget omdöme och nådde nya slutsatser om sant och falskt, gott och ont, vackert och fult, som bättre stämde överens med deras eget temperament. Och eftersom deras stil var så slipad kunde ingen som hörde talas dem honom låta bli att inkludera deras stil i sin egen.

Precis som att djuriska instinkter lever kvar i vår religion –  och religion i vår vetenskap –  kommer dessa tre att fortsätta utöva inflytande så länge mänskligheten överlever. När en individs stil en gång ristats in i en kultur kan den aldrig suddas ut.

Kunskapen om detta kallar jag stilmedvetenhet.

* * *

Lägg märke till att även om jag kallar Konfucius, Sokrates och Buddha både maktlystna och mäktiga räknas de inte som “skadliga” människor. Jag vill påstå att orsaken till detta är att stilmedvetenhet balanserar maktlystnaden och förbättrar livet inte bara för individen utan också för hela samhället.

Den stilmedvetne strävaren vill ju uppenbarligen omforma världen i sin egen avbild – och för att det ska ske måste det finnas en värld och ett samhälle som kan förstå strävarens idéer och genomföra förändringarna. När verklig maktlystnad visar sig blir det i strävarens självintresse att leva på en planet med ett stabilt ekosystem, ett välfungerande samhälle och välnärda, välutbildade, samarbetsvilliga varelser.

En stilmedveten strävare avskyr egoism och kortsiktighet både inom sig och i samhället. Egoismen är för den stilmedvetne en självmotsägelse, ett missförstånd. Egoisten känner inte till sin egen stil – sitt eget verkliga intresse – och kan därför bara mäta sin framgång genom segrar över andra, vilket ofta är ett sämre mätvärde än slumpen.

Den stilmedvetne strävaren har ersatt sin blinda egoism med en medveten själviskhet och förstår att: för att främja individen måste världen som helhet också främjas.

Stilmedvetenhet är ett utmärkt exempel på hur ett givmilt och uppoffrande beteende kan uppstå ur ett rent själviskt, maktlystet tänkande – vilket vi ska tala mer om nästa vecka då temat är: skaparen.